Tagged: skolutveckling

Jan, Gustav och Ibrahim: Det blev omprov för er!

Hej Jan, Ibrahim och Gustav!

Ni har har alla tre gjort omprovet i PISA-tolkning och ni har inte heller den här gången nått ända fram*. Innan ni får era individuella kommentarer så finns det en del generella saker som kommer öka er måluppfyllelse framöver:

Att elever utvecklar sin förmåga att lösa problem och sin uthållighet är bland annat beroende av:

  • En skolkultur och undervisning där problemlösning är ett naturligt inslag. I skolor som arbetar med problemlösning är resultaten bättre och det bygger bland annat på att elever tränar sig i att ställa frågor och samarbeta.
  • Deras grundläggande förståelse av begrepp och frågor, det är omöjligt lösa nya problem om enskilda begrepp inte har en tydlig innebörd. Här kan t.ex. ett språkutvecklande arbetssätt vara bra.
  • Deras engagemang, att det som görs i skolan känns angeläget. -Även här finns det stöd för att undervisningen måste kopplas till elevens verklighet för att kunskaperna ska få fäste.
  • Goda relationer mellan lärare och elever där elever uppmuntras att testa, pröva och där ”fel” ses om intressanta istället för misslyckanden.
  • Uthållighet handlar i grunden om engagemang och verktyg: Vi blir mer uthålliga om vi är engagerade och om vi har fler strategier för lärande. Även här finns det studier som visar på att ”metakognitiva” strategier måste var del av en bra undervisning och att alla lärare måste kunna tillämpa. -Det kallas ibland för ”lära sig att lära” och det är troligen den viktigaste förmågan i en modern skola.

Ingen av er hade nämnt något av detta, synd eftersom det var det uttalade problemet i OECD-rapporten och vi var nyfikna på att höra hur ni ville förbättra.

Nu till era individuella svar.

IMG_2499

Jan:

”Det här är den sista årskullen som skrev de här proven i årskurs nio för två år sedan, den sista årskullen som gick igenom den gamla grundskolan där det knappt fanns betyg. De hade inga nationella prov tidigt och lärarledd katederundervisning var i stort sett utdömt, säger han. Jan Björklund poängterar behovet av tidigare betyg – från årskurs fyra – mer lärarledd katederundervisning, mindre klasser och fler speciallärare.”

Kommentar: Det du nämner i ditt svar har ingen bäring på elevernas problemlösning. Det finns inget stöd för att katederundervisning, nationella prov eller tidiga betyg skulle öka elevers förmåga till problemlösning, det finns tvärtom en del som tyder på motsatsen. Nästa gång du svarar på den här typen av frågor är det bra om du läser på, gör läxan, annars verkar det lätt som att du inte är seriös. Angående din kommentar att elevernas resultat beror på en ”gammal” skola så tycker vi att du har varit minister i åtta år nu, det är fint att ta ansvar och fult att skylla ifrån sig. -Tänk på det när du skriver provet nästa gång!

Betyg: F

Ibrahim:

”Vi har haft en lång period där skolan inte har prioriterats, där eleverna i alldeles för hög grad har fått klara sig själva”

Kommentar: Ibrahim, ditt svar är mycket knapphändigt. Du visar på något som kunde varit intressant om du hade utvecklat resonemanget: På vilket sätt försämras elevernas uthållighet till problemlösning och uthållighet av att de arbetar på egen hand? Det finns en risk med att svara som du gör, det är helt enkelt lite för självklart. “Det är bättre med fint väder/Maten ska vara god” -Bara för att något är sant behöver det inte vara intressant… Försök att undvika självklarheter och att sparka in öppna dörrar framöver.

-”Nice try but no cigar” och välkommen till omprovet när nästa PISA-resultat presenteras!

Betyg: E/F

Gustav:

”I stället för betyg på tioåringar och bänk och schema till sexåringar måste vi satsa på det forskningen visar gör skillnad: mer tid med lärare, högre lärarlöner så fler vill bli lärare och stöd till eleverna redan i de första årskurserna”.

Betyg: E/F

Kommentar: Gustav du är ju så nära, fram till ditt kolon går det bra. Men, det finns faktiskt forskning som visar vad som leder till förbättrad problemlösningsförmåga och bättre uthållighet men du nämner inget av detta. Synd. Om du istället hade tagit fasta på att det hänger samman med grundläggande förståelse, baskunskaper, ett tydligt sammanhang och engagemang så hade ditt svar blivit riktigt intressant att läsa. Du missar också helt det som handlar om uthållighet, även här finns det forskning som visar att den hänger samman med bra relationer mellan lärare och elever som skapar förväntningar, gör misslyckande mindre skrämmande och skapar ett klimat där elever vill prestera. 

Ditt svar känns mer som ett svar på en annan fråga, försök adressera problemet tydligare när du gör omprovet så kommer det gå mycket bättre!

Så… Tack för ert engagemang och det känns som att ni kan prestera mycket bättre vid nästa tillfälle om ni reflekterar över den återkoppling ni fått och utvecklar era resonemang.

Lycka till i valrörelsen!

Over and out.

/Ante

*Källa: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5825441

Advertisements

Bootcamp för Målbilder

Nu plockas de fram ur hårddiskar och pärmar, målbilderna och visionerna! I bästa fall är de vältrimmade, spänstiga och lockande, riktigt raketbränsle för utveckling. I värsta fall är de platta floskler som utlöser BOHICA*-reflexen. Jag har själv upplevt och bidragit till båda sorterna men egentligen aldrig reflekterat över vad det är som gör lysande målbilder lysande och usla till just usla. Dags att ta tag i det tänkte jag.

4536984145_ef3a24899a_z

Bild: thejuniorpartner

Målbilder och visioner bör nog tala till den eller dem som ska sträva mot dem. Jag har svårt för målbilder som bara talar om att vi ska bli “Nackas/Katrineholms/Alingsås… bästa xx/yy/zz”… Målbilder av det här slaget har en stor nackdel: de ger ingen som helst ledtråd till HUR vi ska nå målet och, än värre, de tar slut om vi når det. En målbild som imploderar när vi kommer fram till den känns, sådär.

-Det är lite av en parallell till det vet om effekten av kvantitativa mål respektive process/lärandemål. Det är effektivare att sätta upp lärandemål för då slutar vi inte, vi kan inte bli “färdiga” och uppgifter kan inte bli “ta slut”. Jag tror att detta gäller även för målbilder, de måste göra vägen till till målet, förbättring och utveckling till syftet.

En av mina favoritbilder är Steve Jobs “A bicycle for our minds”. Jag har hört många Appleanställda använda bilden och jag tror att det finns minst två goda skäl till det.

  1. Bilden en ställer liksom till det lite, den är inte helt uppenbar och därför utmanar och engagerar den.
  2. Den skapar handlingskraft. Genom en enkel bild gav Jobs en tydlig instruktion för vilken sorts produkter Apple vill skapa: Cyklar för vårt medvetande och vår fantasi. Bilden ger oss möjlighet att värdera nya idéer, att prioritera och fatta beslut “Är den här idén enkel (som en cykel) och kan den ta oss längre utan större ansträngning (som en cykel). Krångliga idéer som inte tar oss längre går bort, Apple skapade aldrig Windows 5, 6, 7…

Vetenskapliga teorier kan värderas efter sin FÖRKLARINGskraft och enkelhet. En bra teori kan förklara mycket på ett enkelt sätt och det är nog på samma sätt med målbilder och visioner, med en liten twist: de är enkla och ger HANDLINGskraft.

Ett annat exempel: Carina Leffler (numer utbildningsboss i Bjuvs kommun) skapade en gång en målbild för förskola och skola på Vittra Adolfsberg där hon var rektor. Det skulle vara “Viktigt och på riktigt”. -Vaddå viktigt och på riktigt!? Jo, ur elevens perspektiv skulle skolan handla om saker som var angelägna och relevanta och som fanns på riktigt i barnens liv. Jag var själv med på möten i den skolan och vet hur målbilden användes för att fatta beslut. “Är det här verkligen viktigt och på riktigt?” -Om svaret var nej så skrotades idén eller gjordes om så att det blev mer på riktigt. Målbilden skapade handlingskraft, den blev ett redskap i en arbetsprocess, inte ett bara ett fluff vid horisonten.

Ett av de bästa bästa exemplen alla kategorier: Fridaskolorna har sedan länge satt upp som mål att de ska “utbilda tågluffare”. En helt genial bild! Utan att säga mer kan man dra slutsatsen att det här inte kan vara en skola där eleverna spänns fast i sina stolar, ombeds stänga av all elektronisk utrustning och sedan fraktas iväg till en gemensam destination. -Då är det nämligen charter det handlar om!

Så, under stundande studiedagar skulle jag vilja rekommendera ett litet Bootcamp för mer spänstiga och funktionella målbilder. Testa:

1. Är målbilden lockande (VILL vi VERKLIGEN detta)?!

2. Är målbilden inriktad på process och visar på det vi vill göra snarare än det vi ska nå?

3. Skapar målbilden handlingskraft, ger den oss en kompasskurs varje dag i många beslut?

-Om svaret är nej på någon av frågorna är det nog läge att ta målbilden till gymmet om den inte ska förpassas till mörkret i hårddisken eller pärmen ännu ett år.

Over and out

/Ante

*Bend Over Here It Comes Again

In Search of Lost Learning

I will spend this week at “Almedalsveckan”, a summer kindergarten drenched in vin rosé for anyone wanting to be a player in a Swedish political life. It’s a great place, a micro cosmos of ambition, greed and idealism. As I sat in alley and listened to the opening adress given by the leader of the Christ democratic party I made a wish list for this week (it’s a narrow one, limited to my field: learning, education and innovation):

IMG_7073

Photo: Miriam Svensson

I wish for more than vision: I wish for some brilliant ideas of HOW not just WHAT. Browsing thru the extensive program I can’t help think that almost every seminar has a great headline, they all promise a lot. -Just imagine if they delivered viable solutions and bold actions, THAT would be a revelation and, maybe, the beginning of a revolution.

I wish for learning and education in context. The seminars during this week cover almost every challenge we are facing in society today: inequalities, unemployment, environmental issues, integrity and integration, innovation and… strangely enough, education, as a topic of its own. I wish for more discussions on the conditions for learning and education in context. Education must be seen in relation to the challenges we face, as part of a soultion not as a problem of its own. Therefor I’m going to seminars eager to hear how experts and visionaries from other fields see learning and education as key features in change.

After all, change is driven by our hearts and minds and that’s what great education is all about: capturing our hearts and empowering our minds.

Stay posted!

Over and out

/Ante

Keps och kateder går bort

Integrations- och utbildningsfrågorna har det gemensamt att det är frånvaron av en diskussion om grundläggande värderingar som öppnar dörren för krafter som varken stärker demokratin eller skapar förutsättningar för framtid.

De duggar tätt nu, uttrycken för att vi är på väg att ge upp ett bildningsideal som skapat förutsättningar för fred, framsteg och välstånd. Vår utbildningsminister går än en gång ut förklarar att allt dåligt beror på faktorer som antingen ligger utanför hans egen kontroll eller beslutats av andra och att den rätta vägen mot framtiden bygger på att återinföra lösningar från fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden som ledande utbildningsnation. Samtidigt kommer rapporter om att de estetiska ämnena är på väg att förintas på gymnasiet. Jag menar att detta knappast kan komma som en överraskning, det vi ser är resultatet av demokratiska beslut där vi i Sverige har omvärderat vårt bildningsideal. I en annan värld, i en annan tid (eller i andra länder än Sverige just nu) ses estetiska ämnen som en del av ett bildningsideal och som nödvändiga förutsättningar för att bygga framtidskompetens.

4071376208_447d2e2931

 Foto: Francisco Sánchez

De estetiska ämnena är bärare av kultur, de ger oss möjlighet att gestalta uttryck, att förstå hur vi genom val av olika metoder kan nå andra och att förstå oss själva och att skapa något nytt, något som inte funnits tidigare. I ett samhälle som handlar om att ta sig in i framtiden är detta nödvändiga förmågor. I ett samhälle där vi tror att demokrati och välstånd startar i empati och förståelse för mänskliga värden är estetiska uttryck hardcore. I ett samhälle där värdet av utbildning reducerats till “nytta” på kort sikt kan man klara sig utan konst och kultur, det är bara onödigt fluff som dessutom inte låter sig mätas (ännu ett bevis på att det är onyttigt, för övrigt)

“De estetiska ämnena på väg att försvinna?” inslag från Svt

Jag tror att det finns en väg framåt från där vi befinner oss just nu. Den bygger inte på att måla världen i svart/vitt eller att polemisera debatten genom att idiotförklara dem som inte tycker som vi själva. Jag tror att Jan Björklund har helt rätt när han säger att vi nedvärderat metodiken, undervisning handlar faktiskt om vad elever, studenter och lärare GÖR tillsammans. Men det blir helt galet att prata om metodik losskopplat från ett bildningsideal. När Jan Björklund  konstaterar att “vi måste återupprätta katederundervisningen” undrar jag vilka ideal han strävar efter. -När det dessutom kommer i ett sammanhang där estetiska ämnen reducerats till (bort)valbart fluff, där den den enda kunskap som är värd något är “mätbar” och lärande bara ägt rum om det dokumenterats… Då  tror jag att vi hamnat i ett annat bildningsideal, ett som inte stärker demokratin eller leder mot framtiden.

Precis som att frånvaron av diskussion kring vilket samhälle vi vill ha och vilka värderingar vi vill stå upp för öppnat dörren för SD i integrationsfrågorna tror jag att frånvaron av en diskussion kring utbildningens roll öppnat dörren för ett reaktionärt och destruktivt bildningsideal vunnit mark. Men, precis som i integrationsfrågorna är jag övertygad om att kraften i det goda argumentet vinner, men det vinner inte av sig själv. Jag är också övertygad om att frågan om ett humanistiskt och modernt bildningsideal går tvärs över parti- och blockgränser. Skolan behöver samförstånd, långsiktighet och gemensamma bilder av en framtid. Ett sätt att skapa en större samsyn kring utildningens roll och vilket bildningsideal Sverige står för istället för att politisera enstaka sakfrågor. -Nästa person tar orden keps, sanktioner eller kateder i sin mun kommer att få med mig att göra!

Over and out

Ante

Specialkost für alle eller en ny meny?

Hur kommer det sig att det är så otroligt mycket lättare att lägga till än att dra ifrån och varför är det lättare skapa undantag än att ändra på regeln?

En av mina lyxigare arbetsuppgifter just nu är att leda en seminarieserie som heter PeppDesk. Ambitionen är att ge skickliga lärare ett forum för kvalificerade samtal om pedagogik. Efter en lite trevande inledning är seminariet nästan självgående, tack vare glöden och kompetensen i gruppen föder ett seminarium det nästa. Inför vår träff har gruppen bestämt att man vill försöka formulera grundämnena i “bra” undervisning och det finns en hypotes: det finns nog guld att hämta inom specialpedagogiken.

För dig som inte kan vara med har vi en liten story, som inflygning till vårt tänk:

I en vanlig svensk stad fanns det en gång en liten krog. Den var allmänt uppskattad även om det inte var några kulinariska sensationer på menyn, bara stadig svensk husmanskost. Åren gick men så en dag satt det en lapp på krogens entré ”Stängt p.g.a. av konkurs!? Vi kommer nog att stänga pga att kostnaderna ökat och ingen har råd att gå på krogen längre”. När lokaltidningen gjorde ett litet reportage om detta framkom en annan historia. Restaurangen hade i flera år arbetat i motvind och det hela började med att gästerna hade allt fler synpunkter och krav på menyn och den mat som serverades. Det började med allergier: gluten, laktos, bär, fisk… och fortsatte med folk som åt någon sort diet: LCHF, Atkins och kulminerade med att folk krävde undantag av ideologiska skäl: bara grönsaker, inget fläskkött, bara råvaror som var hanterade på något visst sätt. Till slut var det knappt någon som ville ha något från den riktiga menyn, allt var specialkost. Restaurangägaren sammanfattade det hela ganska kärnfullt ”Men, va faan, om man inte vill ha husman kan man väl gå till något annat ställe!”. Och det gjorde människorna i staden.

meny

På en annan plats finns det en skola med 400 elever varav nästan hälften har åtgärdsprogram. Skolans organisation håller på att spricka i sina försök att tillmötesgå alla individuella behov. Man behöver fler grupper, mindre grupper, fler eht-möten, annan kompetens. Känslan bland en del lärare är att skolan inte riktigt passar de elever som går där nu (man hade inte dessa problem för ett antal år sedan), det är som att undervisningen inte funkar för en enda unge nuförtiden. Eleverna uttrycker dessutom nästan samma sak: de tycker inte att skolan är rolig och de upplever att lärarna inte lyssnar på dem.

Jag kan inte låta bli att fundera:

1. Varför är det så förtvivlat svårt att ändra på menyn (den ordinarie undervisningen) och hur kommer det sig att vi hellre lägger till specialkost (åtgärdsprogram och specialundervisning)?

2. Borde det inte gå att komponera en pedagogisk meny som passar 99% av alla ungar?

Over and out

/Ante

När vill du börja ta ansvar?

Lyssnade lite på partiledardebatten idag. I samband med ordväxlingen med Gustav Fridolin gick vår utbildningsminister samma väg som han gjort många gånger tidigare när han ställs in för fakta: att de reformer han genomdrivit inte kan påvisa några positiva resultat -han lägger skulden på den politik som genomförts innan han kom till makten. Jag skulle bara vilja ha svar på en fråga från utbildningsministern:

Hur länge behöver du sitta i beslutade ställning innan du börjar ta ansvar för den verklighet du har framför dig och effekterna (eller de uteblivna effekterna) av den politik du driver? Det vore bra att veta tycker jag. 6 år räcker uppenbarligen inte, hur mycket mer tid behöver du?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16079104.abImage

Bluffstopp

Det går knappt en dag utan att man hör att ”forskningen visar att”, ”enligt forskning så”, ”det är bevisat att”. Det har blivit ett sorts obligatoriskt inslag i vilken diskussion som helst i skolans värld. Jag vet inte om det beror på att vill vara mer vetenskapliga eller om det bara är ett enkelt sätt att försöka höja trovärdigheten i det som sägs.

Jag tror att “vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet” ibland stavas “hörsägen och gamla fördomar”, kamouflerat med inledningsfrasen ”Det finns faktiskt forskning som visar att…”

För ett par dagar sedan var jag i Malmö och pratade på en liten konferens. Jag skulle avsluta tillställningen och det gjorde att jag kunde lyxa lite innan genom att lyssna på andra talare och då särskilt Mikael Parknäs från Smedingeskolan i Kungsbacka. Mikael hade en bra argumentation som till stor del handlade om hur skolan ska haka på samhällsutvecklingen och hur teknik måste bli en del av vardagen, han begick dessutom dödssynden (?) att säga att han inte tyckte att det var givet att alla barn först måste skriva med papper och penna, det viktiga är att det lär sig skriva och att uttrycka sig i skrift. Då händer det…

En kvinna i publiken höjer då sin gälla stämma och förkunnar att ”Det finns faktiskt forskning som visat hjärnan utvecklas av att skriva med papper och penna, det behövs och det utvecklas inte med datorer!”. Jag reagerar direkt med att det måste vara bullskit men lyckas bara prestera ett lamt och mesigt svar.

computer-handwriting

Att hänvisa till forskning blir lite som Bluffstopp i vilket samtal som helst, om ingen synar så lullar samtalet vidare som om forskningskortet vore sant, vilket det naturligtvis kan vara.

Jag älskar vetenskap och forskning när den hjälper oss att komma framåt eller nå djupare förståelse men inte när den används för att komma undan eller för att paketera fördomar. I nästa blogginlägg skriver jag om det verkligt stora problemet: Att riktigt tunga beslut tycks fattas utan någon som helst respekt för det vi vet.

Skickar med Jokern i utskrifts- och urklippsvänligt format, ha en packe i bakfickan och dela ut när det är läge!

Skärmavbild 2012-12-11 kl. 12.04.31