Reflektioner kring en hearing: Det lutande tornet PISA

Under dagens hearing i Riksdagen ser vi hur Sverige sjunker som en sten i mätningarna av hur väl skolan klarar av att kompensera för socio- ekonomiska skillnader. Den nationella debatten kring resultaten i svensk skola påminner om miljödebatten för ett par år sedan, med en stor skillnad: Vi undviker inte att prata om klimatet bara för att vi ser problem med bilismen men jag upplever att vi undviker att prata om segregeringen i skolsystemet bara för att det fria skolvalet blivit valårets Voldemort, frågan vi inte vi inte bör nämna. 

För något år sedan fastnade miljödebatten i ett ifrågasättande av om det på vetenskaplig grund gick att bevisa klimatförändringarna. Istället för att diskutera konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser hamnade vi i en skendebatt om vi verkligen kunde veta att de effekter vi såg  berodde på utsläppen, samtidigt som vi fortsatte att öka våra utsläpp. Parallellen: Istället för att diskutera om vi ska ha ett segregerat skolsystem har vi nu en diskussion om vi på vetenskaplig grund kan veta om det verkligen beror på det fria skolvalet eller ej, samtidigt som klyftan mellan de som presterar bäst och de svagaste eleverna vidgas. Jag är rädd för att skälet till detta i grunden är densamma i båda fallen: vi vill inte ändra vår livsstil, vi har ingen lust att ge avkall på det som är gynnar oss på ett personligt plan även om vi vet att det leder att systemet som helhet försämras.

– Jag gillar det fria skolvalet som förälder. Vi har själva valt skola till våra barn vid flera tillfällen och jag skulle inte vilja mista den möjligheten MEN jag vill inte blunda för att mina individuella val, även om de är bra för mig, kan bidra till att situationen för oss alla blir sämre. -Vi har inte en enda gång resonerat “nu ska vi välja en sämre skola för så att vårt barn kan bidra till att höjda den, eller bidra till en mindre segregerad miljö”, och jag kööner heller ingen annan som gjort det.  Ett fritt val kan bidra till segregation men vi bör diskutera hur vi ska kompensera för det, istället för att fasta en skendebatt om det fria skolvalet. -Jag tycker att de utländska analyserna av våra resultat skriker “It’s the inequality and segregation, Stupids!

Ante skolan

För en vecka sedan hade jag förmånen att besöka Hässelby gårds skola där jag träffade Happy Hilmarsdotter och Anders Sikström, rektor och biträdande rektor. De berättade en historia om hur en skolan kan gå från att, på alla sätt, defineras som ett problem med dåliga resultat i en segregerad miljö till att idag vara på tröskeln till att bli en skola med goda resultat som man verkligen vill ha sina barn i. Happy och Anders lyfte fram några faktorer som borde sättas i system och som motverkar segregationen:

  • Resurser: Stockholms stad har uppenbarligen styrt mer resurser dit de behövs mest, min fråga är: görs detta systematiskt och överallt? -Statistiken talar inte för att det är så men mer resurser spelar ingen roll om vi inte har:
  • Ledarskap. De skickligaste rektorerna borde sitta på de svåraste uppdragen. Det sägs att “allt börjar med en bra lärare”, min erfarenhet är att bra lärare skapar bra undervisning men att det krävs skickliga rektorer för att göra hela skolor bra. Finns det en systematik i hur vi ser till att de skickligaste cheferna finns där de behövs mest och ses de uppdragen som de mest meriterande?
  • Lärare. De skickligaste lärarna borde jobba i de mest utmanande miljöerna, där de behövs mest. -Uppmuntrar vi detta på ett systematiskt sätt? Det är glädjande att Hässelby gårds skola har dubbelt så många förstelärare som de “borde” ha men fullständigt egendomligt att “svåra” läraruppdrag inte görs meriterande på ett systematiskt sätt. OECD lyfter fram detta som en viktigt förklaring till Sveriges kräftgång, de bästa lärarna arbetar inte där de behövs mest.
  • Lärmiljöer. Där behoven är som störst borde lärmiljöerna var som bäst. Barn som har stora behov eller som annars saknar strukturer och stöd i sina liv som bidrar till att de klarar skolan måste ha miljöer som  är funktionella, vackra, inspirerande, platser med ett rikt utbud i och ikring undervisningen. Vi sa en gång “skolan mitt i byn” när vi såg skolan som ett gemensamt åtagande som vi var stolta över. Skolorna i våra mest utsatta områden lever allt för sällan upp till det. -Även detta kan vi råda bot på med vilja och systematik
  • Samhällets värdering av skola och dem som arbetar i den. Under hearingen talade Andreas Schleicher, chef för utbildningsfrågor vid OECD och ansvarig för analys av lyfter fram ett skolsystem behöver värderas högt. Vi behöver ta ställning: skolor, lärare, ledare och studenter måste känna att de har supporters. -Det är många faktorer som samverkar för att uppnå detta men jag vill slå ett slag för en av de allra mest effektfulla, det mänskliga mötet. -Nästa gång du träffar någon som jobbar i skola eller studerar till lärare kan du testa att säga “Häftigt, jag vill veta mer, har förstått att det är utmanande och ni som jobbar med det är grymma!”
  • Höga förväntningar resultat. Det går att vända resultat fort, det finns gott om exempel på detta på på lokal och nationell nivå. Vi kan inte ha ett 10-års perspektiv på förbättring i skola, dels för att det inte är sant men främst för att det är ett svek mot ungarna.
  • Höga förväntningar på barnen. Våra barn och ungdomar måste förstå att de kan bli vad de vill och känna att vi tror på dem. -Hur påverkas de av att varje dag mötas av att deras resultat är “sämst i världen”, om det färgar av sig det minsta lilla på dem så är det helt självuppfyllande. Och omvänt: barn som tror att de kan lyckas lyckas i mycket högre grad. Vem som har ansvar för att vända detta? DU, och jag.

Så, tillbaka till Voldemort, det fria skolvalet. Det är vara möjligt för oss att både ha möjlighet att välja FÖRUTSATT att vi tar itu med frågan om likvärdighet, att alla elever i detta land (liksom alla andra länder) är beroende av att det går bra för ALLA barn.

* Till den som undrar över det något udda bildvalet: foton från min egen skolgång tagna av min mor på 70-talet då barnen var pigga, sunda och resultaten goda, allt tack vare flumskolan.

…och, jag vet, rubriken har inte någon vidare koppling till texten men jag gillade den.

Advertisements

Guldmåla dom rackarna!

När jag tänker tillbaka vår helg tillsammans med Rebel Learners är det en berättelse som stannar kvar: den om talang, ambition och kraft som inte får komma till utlopp och det orimliga i att det är så. När vi på RAU i helgen drog igång Rebel Learners på allvar med The Rebel XII var det ett grymt glädjande men samtidigt irriterande kvitto på att talang och vilja finns i överflöd. -Men vad gör vi av den?!

funderande lisa

Foto: Björn Terlegård

Det är naturligtvis helt rätt och riktigt att prata om att läraryrkets status borde höjas, att lönerna ska upp och att påminna om den nationella lärarkris som väntar då 40-50.000 lärare kommer att fattas för våra barn. MEN det orimliga, eller ovanliga i situationen är att det brukar vara så att när något blir sällsynt så blir det värdefullt, vi värdesätter det högre, tar hand om det med omsorg (och betalar mer för det). OCH nu vet vi: det finns GULD -unga begåvade människor med starka drivkrafter som vill bli lärare men när jag lyssnar till deras berättelser kan jag inte låta bli att undra: är vi så upptagna av att tala om hur illa allting är att vi fullständigt missar att ta vara på dem vi har?

Jag vill inte läsa fler artiklar som förklarar brister i lärarutbildningarna med brister hos studenterna. Jag vill höra berättelser om hur äldre och mer välutbildade GÖR för att fånga den talang som finns, hur den ges näring och hur utbildningarna lyssnar till de studenter som kan visa vägen, ger dem mandat, utmaningar och luft under vingarna.

Utöver glädjen att träffa The Rebel 12 är jag nog mest häpen. Vad håller vi egentligen på med om människor som de här inte får utlopp för sin energi, talang och ambition? De är rimligen mer värdefulla än någonsin, dags att vi börjar visa dem det tycker jag. I vårt senaste Skolsnack lyfter Elisabet Nihlfors fram svartmålningen av svensk skola som en av huvudorsakerna till de utmaningar vi står inför. Ett tips till alla inblandade: vi  guldmålar där det passar, och börjar med lärarstudenterna!

Over and out.

Skolan är en möjlighet vi skapar, inte ett problem som ska lösas

Du behöver en idé om framtid för att förstå vad du behöver utveckla i nutid. -Det ju lite riskabelt att tala om vad som ska göras om du inte vet vart du ska men det tycks inte bekymra alla som debatterar skola. Istället för att tala om vad man vill skapa talar om om vilken problem man vill lösa och det problemet definieras som en avvikelse mot hur “skolaN” (bestämd form singularis) “borde” vara. Om man försöker skapa framtiden på detta sätt kommer resultatet bara kunna bli ett: Det blir mer eller mindre av samma sak men inget nytt. 

En enkel summering av debatten just nu: “Progressiva” debattörer verkar vilja ha tillbaka skolan som den såg ut vid den tid då landet Sverige levererade PISA-resultat i världsklass: då är det 70- och 80-talets skola som ska återskapas. För de debattörer som är lite mer “kunskapsorienterade” duger inte detta eftersom man redan brännmärkt 70-80-talet skola som “flum” och då får man vrida tillbaka klockan till 50- och 60-talets skola för att skaffa sig en ett tydligt politiskt budskap. Jag tror att båda synsätten är lika tragiskt dåliga och de lider av samma brist: de bygger på synsättet att skolan är ett problem som ska lösas och båda saknar en idé om nutid och framtid. Att vara “framåt” i skoldebatten handlar plötsligt om vem som är minst bakåt. Hoppsan.

Ante skolan

När jag träffar barn, elever, lärare och ledare i skolan är de oftast upptagna av ett helt annat projekt än debattörerna: de skapar något som är engagerande och viktigt just nu OCH i en framtid. Om man är uppriktigt intresserad av lärande och utveckling av pedagogisk verksamhet är idén om skolaN helt befängd: vi kan inte definiera det vi gör som en avvikelse mot det som varit, den väsentliga frågan är om det vi gör är relevant just nu och i framtiden. -I det perspektivet blir skolan inte en sakfråga för sig och ett problem utan en möjlighet i skapa  det samhälle vi vill ha, då blir skolan en plats som ägnar sig att vår tids utmaningar och frågor och bygger förmågor som unga människor behöver för att möta dem. 

Over and out.

-Bilden kommer få sin alldeles egen förklaring i en kommande bloggpost!

Reflektioner kring en hearing: Det lutande tornet PISA

Under dagens hearing i Riksdagen ser vi hur Sverige sjunker som en sten i mätningarna av hur väl skolan klarar av att kompensera för socio- ekonomiska skillnader. Den nationella debatten kring resultaten i svensk påminner om miljödebatten för ett par år sedan, med en stor skillnad: Vi undviker inte att prata om klimatet bara för att vi ser problem med bilismen men jag upplever att vi undviker att prata om segregeringen i skolsystemet bara för att det fria skolvalet blivit valårets Voldemort, frågan vi inte vi inte bör nämna. 

För något år sedan fastnade miljödebatten av ett ifrågasättande om det på vetenskaplig grund gick att bevisa att förändringar i  för att diskutera konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser hamnade vi i en skendebatt om vi på vetenskaplig grund verkligen kunde veta att de effekter vi såg  berodde på utsläppen, samtidigt som vi fortsatte att öka våra utsläpp. Istället för att diskutera om vi vill ha ett segregerat skolsystem har vi nu en diskussion om vi på vetenskaplig grund kan veta om det verkligen beror på det fria skolvalet eller ej, samtidigt som klyftan mellan de som presterar bäst och de svagaste eleverna vidgas. Jag är rädd för att skälet till detta i grunden är densamma i båda fallen: vi vill inte ändra vår livsstil, vi har ingen lust att ge avkall på det som är gynnar oss på ett personligt plan även om vi vet att det leder att systemet som helhet försämras.

Just nu används det fria skolvalet som ett av flera slagträn i debatten mot skolan och jag tycker att det skymmer sikten. Problemet är att vi hamnar i klimatdilemmat: istället för att prata om vad vi måste göra får vi en mindre givande diskussion om bevisföringen kring  det fria skolvalet som boven i dramat. Jag gillar det fria skolvalet som förälder. Vi har själva valt skola till våra barn vid flera tillfällen och jag skulle inte vilja mista den möjligheten MEN jag vill inte blunda för att mina individuella val, även om de är bra för mig, kan bidra till att situationen för oss alla blir sämre. -Vi har inte en enda gång resonerat “nu ska vi välja en sämre skola för så att vårt barn kan bidra till att höjda den, eller bidra till en mindre segregerad miljö”.  Ett fritt val kan bidra till segregation men vi bör diskutera hur vi ska kompensera för det, istället för att fasta en skendebatt om det fria skolvalet. -Jag tycker att de utländska analyserna av våra resultat skriker “It’s the inequality and segregation, Stupids!

Ante skolan

För en vecka sedan hade jag förmånen att besöka Hässelby gårds skola där jag träffade Happy Hilmarsdotter och Anders Sikström, rektor och biträdande rektor. De berättade en historia om hur en skolan kan gå från att, på alla sätt, defineras som ett problem med dåliga resultat i en segregerad miljö till att idag vara på tröskeln till att bli en skola som föräldrar väljer att sätta sina barn i. Happy och Anders lyfter fram några faktorer som borde sättas i system och som motverkar segregationen:

  • Resurser: Stockholms stad har uppenbarligen styrt mer resurser dit de behövs mest, min fråga är: görs detta systematiskt och överallt? -Statistiken talar inte för att det är så men mer resurser spelar ingen roll om vi inte har:
  • Ledarskap. De skickligaste rektorerna borde sitta på de svåraste uppdragen. Det sägs att “allt börjar med en bra lärare”, min erfarenhet är att bra lärare skapar bra undervisning men att det krävs skickliga rektorer för att göra hela skolor bra.
  • Lärare. De skickligaste lärarna borde jobba i de mest utmanande miljöerna, där de behövs mest. -Uppmuntrar vi detta på ett systematiskt sätt? Det är glädjande att Hässelby gårds skola har dubbelt så många förstelärare som de “borde” ha men fullständigt egendomligt att “svåra” läraruppdrag inte görs meriterande på ett systematiskt sätt. OECD lyfter fram detta som en viktigt förklaring till Sveriges kräftgång, de bästa lärarna arbetar inte där de behövs mest.
  • Lärmiljöer. Där behoven är som störst borde lärmiljöerna var som bäst. Barn som har stora behov eller som annars saknar strukturer och stöd i sina liv som bidrar till att de klarar skolan måste ha miljöer som  är funktionella, vackra, inspirerande, platser med ett rikt utbud i och ikring undervisningen. Vi sa en gång “skolan mitt i byn” när vi såg skolan som ett gemensamt åtagande som vi var stolta över. Skolorna i våra mest utsatta områden lever allt för sällan upp till det. -Även detta kan vi råda bot på med vilja och systematik
  • Samhällets värdering av skola och dem som arbetar i den. Under hearingen talade Andreas Schleicher, chef för utbildningsfrågor vid OECD och ansvarig för analys av lyfter fram ett skolsystem behöver värderas högt. Vi behöver ta ställning: skolor, lärare, ledare och studenter måste känna att de har supporters. -Det är många faktorer som samverkar för att uppnå detta men jag vill slå ett slag för en av de allra mest effektfulla, det mänskliga mötet. -Nästa gång du träffar någon som jobbar i skola eller studerar till lärare kan du testa att säga “Häftigt, jag vill veta mer, har förstått att det är utmanande och ni som jobbar med det är grymma!”
  • Höga förväntningar resultat. Det går att vända resultat fort, det finns gott om exempel på detta på på lokal och nationell nivå. Vi kan inte ha ett 10-års perspektiv på förbättring i skola, dels för att det inte är sant men främst för att det är ett svek mot ungarna.
  • Höga förväntningar på barnen. Våra barn och ungdomar måste förstå att de kan bli vad de vill och känna att vi tror på dem. -Hur påverkas de av att varje dag mötas av att deras resultat är “sämst i världen”, om det färgar av sig det minsta lilla på dem så är det helt självuppfyllande. Och omvänt: barn som tror att de kan lyckas lyckas i mycket högre grad. Vem som har ansvar för att vända detta? DU, och jag.

Så, tillbaka till Voldemort, det fria skolvalet. Det är vara möjligt för oss att både ha möjlighet att välja FÖRUTSATT att vi tar itu med frågan om likvärdighet, att alla elever i detta land (liksom alla andra länder) är beroende av att det går bra för ALLA barn. 

* Till den som undrar över det något udda bildvalet: foton från min egen skolgång tagna av min mor på 70-talet då barnen var pigga, sunda och resultaten goda, allt tack vare flumskolan.

…och, jag vet, rubriken har inte sådär jättemycket koppling till texten men jag gillade den.

Learning+Innovation+Passion = Buenos Aires

If you want to witness ambition and determination to shape an educational system into something worthy both of our kids and the future, you should seriously consider a trip to Buenos Aires. We went there and it was an overwhelming experience. There are many things to admire within the project Nueva Esculea Secundaria and PIS (Pedagogical Innovation Schools) and would like to mention 3 of them. -“We”, that’s me and my former Super colleague Frida Gustafsson Wennö, now CEO at Swedish firm “Tänk Om”. Here we go!

1. A burning platform. There is nothing lukewarm about the approach, there is a real sense of urgency. You only need a few minutes with Director general Mercedes Miguel to realize that this is a woman with a mission, ready to put her own comfort aside in order to give more children what they deserve: a great and relevant education. I think the current ranking of any educational system is less interesting than its potential for improvement and rate of change. -Sweden might score higher in the first category (at the moment) but Buenos Aires will certainly be up there among the best in the second. And being on top in the second is the only thing that can make you a contender for the top in the first category, in the long run.

Escuela 16

2. The courage to innovate. There is something unusual about the approach chosen by the government in Buenos Aires. In our meetings with Mayor Mauricio Macri, Education Minister Esteban Bullrich and General director Mercedes Miguel , it is  evident that they realize that the question of creating schools for ideas in a global perspective, in world where educational systems to often are considered as national monopolies the winners will be those who have wisdom enough to think global.

Part of the strategy is to give some schools more freedom and mission to become Lighthouses and centers of innovation and development. The government has invited several foreign schools as parters to these Lighthouses, that’s where we came into the equation. The school we are working with,  Escuela No 16, is located in one of the more disadvantaged districts of Buenos Aires and we recognize the challenges found in similar communities in our own country, albeit on a different scale and under even tougher conditions. The challenge given to us as teachers and educators isn’t to copy something, it’s create something that is 100% suited for the context around this school. Innovation and success requires of us as professionals to share ideas and to create something new and I’m grateful that we were given this opportunity and deeply impressed by the ethics and skills shown by our colleagues at No.16. David Perkins once said that educators around the world are part of a camaraderie, a fellowship, and we certainly felt that during our stay i Argentina.

IMG_2132

3. Putting the kids on the table. Real change is never uncontroversial. My impression is that education in Argentina is heavily politicized. Matters of learning and pedagogy quickly get entangled in a more complex political context. I’m not saying that learning and education should be value neutral but I do think that we at times need to rise above our personal convictions and needs and avoid making schools a ideological battlefield. -And that goes for my own country as well.

During a lunch break at Escuela No. 16 one of the teachers told a story that made everyone around the table cry: The week before we arrived one her students had been murdered. Murdered by someone who shot the nine year old boy in the head with a pistol. The teacher told us of her despair, how hard it was to getting back to school knowing it would be impossible to give enough room for grief and to comfort  the rest of the kids, how she kept running from lesson  trying to keep herself from breaking. The story tells me at least two things, a school can’t heal the wounds of a whole community but a great schools must be built from the child´s point of view. If we “put the kids on the table” when making decision about education we will make better decisions. Just a few examples:

  • Kids want a safe and inspiring learning environment: Supported by science
  • Kids want teachers who build healthy relationships: Supported by science
  • Kids love teachers who can make them feel proud and make them excel: Supported by science
  • Kids love challenges hate it when its boring. THAT should be in every curriculum because it is: Supported by science

– Give it a few moments more and you will come up with more. THAT should be the common ground for politics and policies but we tend to get lost in other issues. Agree?

What’s next? We have just finalized the first step in the project: one week of intense exchange and learning in Buenos Aires out of this will come a strategy for the coming years. -We will keep you posted!

I think we will see explosive school improvement in Buenos Aries in the coming years. In one week we met people with enough passion, ambition and professionalism to rock an entire nation and when that happens it will send a message to the rest of the world: Evolution and innovation depends on us working together, sharing our best ideas and putting them into practice in new versions suited for our kids in our communities. When I think of this, it makes me the happiest man alive!

AND to the true troopers, The Three Musketeers: Ana Laurua Barudi, Magda Cardoner and Pablo Princz…To quote to old song: Nothing compares to you!

Over and out

Ante

Reason can’t fix this

Sitting by the breakfast table reading the news my daughters started asking me questions about Syria.

– How come this is happening Dad? (I tried to answer using my understanding of conflicts and limited knowledge of Syria)

– Why isn’t someone stopping this? (Again, I tried to explain the complexity of international politics, the dilemma of sovereignty etc)

– Dad, all the dead in the pictures seem to be normal people and children, not soldiers, why are they killed? (I related to the sad fact that it’s normal in war, civilians and women and children in particular suffer even more and die in higher numbers than soldiers)

– Dad… they are using gas, isn’t that awful? I mean… it would be sad to die from a bullet but gas… how do you die from gas Dad? (At this point I surrendered, I couldn’t pretend that there were any useful answers or any way to make sense of this and I tried to explain how I felt):

syria-crisis-gas

The English 18th century philosopher David Hume once stated that “It’s not contrary to reason to prefer the destruction of the whole world to the scratching of my finger”. Reason, our intellect and analytical skills are nothing but a calculator, that can do calculus but is completely incapable of attributing value. reason is void of morality. -It is not contrary to reason to gas your own citizens. Killing innocent human beings in the cruelest possible way may make perfect sense if you take respect for mankind out of the equation.

So, what did I tell my children at the breakfast table? Did I tell them that the gasing of innocent children, women and men outside of Damascus all depends on lack of empathy and feelings and ultimately values? No, I think I went wrong at the same point where education many times go wrong: I’m adressing facts and reason when heart of the matter is moral, and therefore ultimately emotional.

And, don’t I tell my children lies when I run out of facts?!

“There are always two sides to a story and the truth lies somewhere in the middle” Well, in fact, that’s a lie. In Syria, in this very moment there are hundreds of thousands of sides to the story and, considering the use of nerve gas, ONE truth.

“You’re allowed to say and think anything as long as it doesn’t hurt anyone else” -A risky rule in any situation with shortage of empathy and courage. The whole equation requires ability to feel for others regardless of who they are, without that, it’s a carte blanche for abuse.

Atrocities can be justified and made right or “necessary” when sense triumphs over sensibility. If we felt more and closer we would act and that is not a question of facts, we already know enough but we are unable to relate, hence the lack of action. Sure, we need to know more and action can be spurred by facts but, I’m just wondering… Isn’t “lack of data” often a defense for status quo and “need for more information” a lazy excuse for doing nothing?

Love the kids and the fact that they question beyond facts. We need that more than ever.

Over and out.

Ante

Bootcamp för Målbilder

Nu plockas de fram ur hårddiskar och pärmar, målbilderna och visionerna! I bästa fall är de vältrimmade, spänstiga och lockande, riktigt raketbränsle för utveckling. I värsta fall är de platta floskler som utlöser BOHICA*-reflexen. Jag har själv upplevt och bidragit till båda sorterna men egentligen aldrig reflekterat över vad det är som gör lysande målbilder lysande och usla till just usla. Dags att ta tag i det tänkte jag.

4536984145_ef3a24899a_z

Bild: thejuniorpartner

Målbilder och visioner bör nog tala till den eller dem som ska sträva mot dem. Jag har svårt för målbilder som bara talar om att vi ska bli “Nackas/Katrineholms/Alingsås… bästa xx/yy/zz”… Målbilder av det här slaget har en stor nackdel: de ger ingen som helst ledtråd till HUR vi ska nå målet och, än värre, de tar slut om vi når det. En målbild som imploderar när vi kommer fram till den känns, sådär.

-Det är lite av en parallell till det vet om effekten av kvantitativa mål respektive process/lärandemål. Det är effektivare att sätta upp lärandemål för då slutar vi inte, vi kan inte bli “färdiga” och uppgifter kan inte bli “ta slut”. Jag tror att detta gäller även för målbilder, de måste göra vägen till till målet, förbättring och utveckling till syftet.

En av mina favoritbilder är Steve Jobs “A bicycle for our minds”. Jag har hört många Appleanställda använda bilden och jag tror att det finns minst två goda skäl till det.

  1. Bilden en ställer liksom till det lite, den är inte helt uppenbar och därför utmanar och engagerar den.
  2. Den skapar handlingskraft. Genom en enkel bild gav Jobs en tydlig instruktion för vilken sorts produkter Apple vill skapa: Cyklar för vårt medvetande och vår fantasi. Bilden ger oss möjlighet att värdera nya idéer, att prioritera och fatta beslut “Är den här idén enkel (som en cykel) och kan den ta oss längre utan större ansträngning (som en cykel). Krångliga idéer som inte tar oss längre går bort, Apple skapade aldrig Windows 5, 6, 7…

Vetenskapliga teorier kan värderas efter sin FÖRKLARINGskraft och enkelhet. En bra teori kan förklara mycket på ett enkelt sätt och det är nog på samma sätt med målbilder och visioner, med en liten twist: de är enkla och ger HANDLINGskraft.

Ett annat exempel: Carina Leffler (numer utbildningsboss i Bjuvs kommun) skapade en gång en målbild för förskola och skola på Vittra Adolfsberg där hon var rektor. Det skulle vara “Viktigt och på riktigt”. -Vaddå viktigt och på riktigt!? Jo, ur elevens perspektiv skulle skolan handla om saker som var angelägna och relevanta och som fanns på riktigt i barnens liv. Jag var själv med på möten i den skolan och vet hur målbilden användes för att fatta beslut. “Är det här verkligen viktigt och på riktigt?” -Om svaret var nej så skrotades idén eller gjordes om så att det blev mer på riktigt. Målbilden skapade handlingskraft, den blev ett redskap i en arbetsprocess, inte ett bara ett fluff vid horisonten.

Ett av de bästa bästa exemplen alla kategorier: Fridaskolorna har sedan länge satt upp som mål att de ska “utbilda tågluffare”. En helt genial bild! Utan att säga mer kan man dra slutsatsen att det här inte kan vara en skola där eleverna spänns fast i sina stolar, ombeds stänga av all elektronisk utrustning och sedan fraktas iväg till en gemensam destination. -Då är det nämligen charter det handlar om!

Så, under stundande studiedagar skulle jag vilja rekommendera ett litet Bootcamp för mer spänstiga och funktionella målbilder. Testa:

1. Är målbilden lockande (VILL vi VERKLIGEN detta)?!

2. Är målbilden inriktad på process och visar på det vi vill göra snarare än det vi ska nå?

3. Skapar målbilden handlingskraft, ger den oss en kompasskurs varje dag i många beslut?

-Om svaret är nej på någon av frågorna är det nog läge att ta målbilden till gymmet om den inte ska förpassas till mörkret i hårddisken eller pärmen ännu ett år.

Over and out

/Ante

*Bend Over Here It Comes Again