Category: Svenska

Ska vi ta och trona lite mindre kanske?

När jag satt och kollade på Nobelfesten igår och läste morgontidningarnas rubriker dagen efter slog det mig: Det är dags att vi slutar upp med det här tronandet efter fornstora dagar. Kolla svallvågorna efter gårdagens gala:

1. Känns inte det här lite Nordkorea?

IMG_3455IMG_3456IMG_3457

Landet där solen alltid skiner, beundrat av resten av världen, i centrum av galaxen… -Vi kan inte ens bjussa Norrmännen på deras party (och då hade de ändå Queen Latifa och Stephen Tyler på gästlistan, stela typer…). Det är självklart fantastiskt att vi har ett Nobelpris och det finns enormt mycket att vara stolt över i Sverige men är det inte så att vi ofta tittar mer bakåt än framåt när vi söker efter identitet och stolhet? -Alfred har ju varit död ett tag nu och när stoltserade vi senast med ett svenskt Nobelpris? -Ja, jag vet, Tranströmer, men vad gör vi just nu som kommer att skapa nya banbrytande innovationer, var finns stoltheten över det? Sitter vi och grinar framför Nobelfesten för att vi inser att tåget har gått? -Dags att ändra på det i så fall.

2. Den där delen av vår nationalsång…

“Du tronar på minnen från fornstora dar,då ärat Ditt namn flög över jorden…” -har vi inte ett litet problem här? Mycket av det som jag oroar mig över i Sverige idag bygger på att vi tronar över minnen på ett sätt som inte funkar. Vi har tronat över minnet av världens bästa utbildningssystem och försökt återskapa det genom att titta bakåt, med retorik och åtgärder som pekar i auktoritär riktning utan hänsyn till forskning. Tronandet gör att vi helt missar det som vi det som gjorde att vi verkligen var världsbäst: världens mest jämlika skolor som skapade förutsättningar för alla barn att utvecklas (en nödvändig egenskap i framgångsrika skolsystem, väl belagt i forskning). Allt fler av svenskar verkar trona över minnet på en tid då “Sverige var Sverige”, där vi var “svenskar” i ett gemensamt välfärdsbygge och även här leder tronandet åt fel håll, man missar helt det som gjorde att vårt namn flög med ära över jorden: Att vi var världens mest öppna och demokratiska samhälle som hade kurage och hjärta att stå upp för de människor och länder som behövde vårt stöd.

Vi har mycket att vara stolta över men vi är som bäst när vi tittar framåt och uppåt, när vi strävar efter att bli något snarare än krampar för att bevara. All I want for Christmas: En valrörelse som präglas av detta. Kommer tomten i år kanske?!

Over and out

/Ante

Advertisements

Jan, Gustav och Ibrahim: Det blev omprov för er!

Hej Jan, Ibrahim och Gustav!

Ni har har alla tre gjort omprovet i PISA-tolkning och ni har inte heller den här gången nått ända fram*. Innan ni får era individuella kommentarer så finns det en del generella saker som kommer öka er måluppfyllelse framöver:

Att elever utvecklar sin förmåga att lösa problem och sin uthållighet är bland annat beroende av:

  • En skolkultur och undervisning där problemlösning är ett naturligt inslag. I skolor som arbetar med problemlösning är resultaten bättre och det bygger bland annat på att elever tränar sig i att ställa frågor och samarbeta.
  • Deras grundläggande förståelse av begrepp och frågor, det är omöjligt lösa nya problem om enskilda begrepp inte har en tydlig innebörd. Här kan t.ex. ett språkutvecklande arbetssätt vara bra.
  • Deras engagemang, att det som görs i skolan känns angeläget. -Även här finns det stöd för att undervisningen måste kopplas till elevens verklighet för att kunskaperna ska få fäste.
  • Goda relationer mellan lärare och elever där elever uppmuntras att testa, pröva och där ”fel” ses om intressanta istället för misslyckanden.
  • Uthållighet handlar i grunden om engagemang och verktyg: Vi blir mer uthålliga om vi är engagerade och om vi har fler strategier för lärande. Även här finns det studier som visar på att ”metakognitiva” strategier måste var del av en bra undervisning och att alla lärare måste kunna tillämpa. -Det kallas ibland för ”lära sig att lära” och det är troligen den viktigaste förmågan i en modern skola.

Ingen av er hade nämnt något av detta, synd eftersom det var det uttalade problemet i OECD-rapporten och vi var nyfikna på att höra hur ni ville förbättra.

Nu till era individuella svar.

IMG_2499

Jan:

”Det här är den sista årskullen som skrev de här proven i årskurs nio för två år sedan, den sista årskullen som gick igenom den gamla grundskolan där det knappt fanns betyg. De hade inga nationella prov tidigt och lärarledd katederundervisning var i stort sett utdömt, säger han. Jan Björklund poängterar behovet av tidigare betyg – från årskurs fyra – mer lärarledd katederundervisning, mindre klasser och fler speciallärare.”

Kommentar: Det du nämner i ditt svar har ingen bäring på elevernas problemlösning. Det finns inget stöd för att katederundervisning, nationella prov eller tidiga betyg skulle öka elevers förmåga till problemlösning, det finns tvärtom en del som tyder på motsatsen. Nästa gång du svarar på den här typen av frågor är det bra om du läser på, gör läxan, annars verkar det lätt som att du inte är seriös. Angående din kommentar att elevernas resultat beror på en ”gammal” skola så tycker vi att du har varit minister i åtta år nu, det är fint att ta ansvar och fult att skylla ifrån sig. -Tänk på det när du skriver provet nästa gång!

Betyg: F

Ibrahim:

”Vi har haft en lång period där skolan inte har prioriterats, där eleverna i alldeles för hög grad har fått klara sig själva”

Kommentar: Ibrahim, ditt svar är mycket knapphändigt. Du visar på något som kunde varit intressant om du hade utvecklat resonemanget: På vilket sätt försämras elevernas uthållighet till problemlösning och uthållighet av att de arbetar på egen hand? Det finns en risk med att svara som du gör, det är helt enkelt lite för självklart. “Det är bättre med fint väder/Maten ska vara god” -Bara för att något är sant behöver det inte vara intressant… Försök att undvika självklarheter och att sparka in öppna dörrar framöver.

-”Nice try but no cigar” och välkommen till omprovet när nästa PISA-resultat presenteras!

Betyg: E/F

Gustav:

”I stället för betyg på tioåringar och bänk och schema till sexåringar måste vi satsa på det forskningen visar gör skillnad: mer tid med lärare, högre lärarlöner så fler vill bli lärare och stöd till eleverna redan i de första årskurserna”.

Betyg: E/F

Kommentar: Gustav du är ju så nära, fram till ditt kolon går det bra. Men, det finns faktiskt forskning som visar vad som leder till förbättrad problemlösningsförmåga och bättre uthållighet men du nämner inget av detta. Synd. Om du istället hade tagit fasta på att det hänger samman med grundläggande förståelse, baskunskaper, ett tydligt sammanhang och engagemang så hade ditt svar blivit riktigt intressant att läsa. Du missar också helt det som handlar om uthållighet, även här finns det forskning som visar att den hänger samman med bra relationer mellan lärare och elever som skapar förväntningar, gör misslyckande mindre skrämmande och skapar ett klimat där elever vill prestera. 

Ditt svar känns mer som ett svar på en annan fråga, försök adressera problemet tydligare när du gör omprovet så kommer det gå mycket bättre!

Så… Tack för ert engagemang och det känns som att ni kan prestera mycket bättre vid nästa tillfälle om ni reflekterar över den återkoppling ni fått och utvecklar era resonemang.

Lycka till i valrörelsen!

Over and out.

/Ante

*Källa: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5825441

Vägen är ingenting, målet är allt

När jag hade influensan för något år sedan kom jag på att Gordon’s kitchen nightmares innehöll allt jag behövde förstå om ledarskap. Efter att ha sett 30 program av “Grand Designs” på tre dagar så tror jag att jag lärt mig allt jag behöver veta om hur vi ser på mål, process och resultatstirrning. -Vi har slutat upp att intressera oss för resan, det är inte vägen som är mödan värd, meningen är att nå målet fort som fan. 

Först en liten introduktion: Grand Designs är ett engelsk program som berättar om byggprojekt, varje program har en enkel ram: Programledaren Kevin McCloud berättar om utmaningen, projektet och människorna, sedan får vi följa byggprocessen under något år fram emot ett, förhoppningsvis, färdigt hus som Kevin recenserar innan programmet avslutas. Underbart, eller hur! Det är när man jämför de tidiga programmen från 2000 med de nya som man börjar se mönster.

gran designs

De första programmen bygger på berättelser om människor och beskriver en resa som inte alltid slutar lyckligt hus men givit nya erfarenheter. Vi möter hemlösa människor som bygger sitt första boende, hur ett litet samhälle tar form och om alla vedermödorna på vägen, udda par som skapar något gemensamt… Programmen avslutas ganska ofta med att husen inte blir klara, programledaren Kevin McCloud sitter där med någon stackare som helt enkelt inte kommit i mål men som kan berätta om resan, vad den har gjort med hen och hur framtiden  ser ut. I en del program är det till och med så att människorna inte vill bli klara, de lever i ett tillstånd där byggandet, familjen, livet och allt annat liksom är på väg men det kommer aldrig fram och det blir aldrig färdigt. Många projekt i de tidiga programmen är påfallande alldagliga, det är märkvärdiga människor men uppnåeliga husbyggen. Annat är det idag.

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 08.14.42

De nya programmen är mycket mer linjära, i princip en byggprocess med förutsägbara hang-ups (grannar som klagar, försenade fönster, byråkrater som krånglar) och en extravagant bostad, med lätthet sprängda budgetar och ägare som intygar att “it was all worth it… it’s a very, very special place”. Till skillnad mot de tidiga programmen är nu både människor och projekt ouppnåeliga. -På “omöjliga” tomter inne i stora städer byggs det våningar och hus med extra allt “varje familj borde ha ett eget disco”, gamla fabriker blir till “fantastic home for the modern family”, ruiner på landet blir till ” A lovely and lavish retreat…”, allt kryddat med citat som “visst är det lite bökigt att bo på sju våningar… men allt är glömt när man står häruppe med ett glas vin och ser ut över hela London” -Och det är ju bara att hålla med!

I all enkelhet speglar Grand Designs en utveckling  jag tycker mig se på fler områden: vi har tappat intresset för hur vi når ett mål, processen har blivit sekundär, ALLT handlar om att nå det glimrande målet och tycks inte behöva bry oss om hur man tar sig dit.

Bara ett exempel på annat område (mitt eget, skolutveckling). ALL debatt handlar om om slutmålet och de enda mått som diskuteras är mått på slutmål. Utbildning är inte längre en utvecklingsprocess, en resa, den ses oftare som en produkt. Sättet att skapa sig en plattform i debatten är att tala om hur det ska blir “mer kunskap”, “bättre resultat”, måluppfyllelsen och slutresultatet är allt. Jag ser minst två problem med synsättet: det är fel och det nedvärderar dem som arbetar i skolan, barn och lärare. Det felaktiga ligger i att det, precis som med hus, inte går att bygga bättre hus på annat sätt än bli bättre på att förstå hur de ska byggas och, för all del, betala vad det kostar att bygga dem. Om du värderar resultatet och slutprodukten mycket högre än vägen fram målet arbetar du inte i skola, det perspektivet är bara möjligt att upprätthålla om du själv inte behöver göra resan. För den som går i skolan måste varje dag vara värd att uppleva, alldeles oavsett vilket resultat den leder till, det är just därför mål- och resultatstirrning (sic) riskerar att nedvärdera dem som arbetar i skolan. Och för dem som vet: det går inte ens att nå bättre resultat utan att vara fullständigt passionerad längs vägen.

Pricken över i under min Grand Design-bonanza kom när Mercedes Benz avbröt med sin reklam där Karin Boyes “I rörelse” är budskap och tema. En dikt om att vara på väg, att vara människa och aldrig bli färdig används för få mig att köpa en direktbiljett till lyckan. -Oh lord wont’t you buy me a Mercedes Benz, vägen är ingenting målet är allt.

Over and out

Ante

Reflektioner kring en hearing: Det lutande tornet PISA

Under dagens hearing i Riksdagen ser vi hur Sverige sjunker som en sten i mätningarna av hur väl skolan klarar av att kompensera för socio- ekonomiska skillnader. Den nationella debatten kring resultaten i svensk skola påminner om miljödebatten för ett par år sedan, med en stor skillnad: Vi undviker inte att prata om klimatet bara för att vi ser problem med bilismen men jag upplever att vi undviker att prata om segregeringen i skolsystemet bara för att det fria skolvalet blivit valårets Voldemort, frågan vi inte vi inte bör nämna. 

För något år sedan fastnade miljödebatten i ett ifrågasättande av om det på vetenskaplig grund gick att bevisa klimatförändringarna. Istället för att diskutera konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser hamnade vi i en skendebatt om vi verkligen kunde veta att de effekter vi såg  berodde på utsläppen, samtidigt som vi fortsatte att öka våra utsläpp. Parallellen: Istället för att diskutera om vi ska ha ett segregerat skolsystem har vi nu en diskussion om vi på vetenskaplig grund kan veta om det verkligen beror på det fria skolvalet eller ej, samtidigt som klyftan mellan de som presterar bäst och de svagaste eleverna vidgas. Jag är rädd för att skälet till detta i grunden är densamma i båda fallen: vi vill inte ändra vår livsstil, vi har ingen lust att ge avkall på det som är gynnar oss på ett personligt plan även om vi vet att det leder att systemet som helhet försämras.

– Jag gillar det fria skolvalet som förälder. Vi har själva valt skola till våra barn vid flera tillfällen och jag skulle inte vilja mista den möjligheten MEN jag vill inte blunda för att mina individuella val, även om de är bra för mig, kan bidra till att situationen för oss alla blir sämre. -Vi har inte en enda gång resonerat “nu ska vi välja en sämre skola för så att vårt barn kan bidra till att höjda den, eller bidra till en mindre segregerad miljö”, och jag kööner heller ingen annan som gjort det.  Ett fritt val kan bidra till segregation men vi bör diskutera hur vi ska kompensera för det, istället för att fasta en skendebatt om det fria skolvalet. -Jag tycker att de utländska analyserna av våra resultat skriker “It’s the inequality and segregation, Stupids!

Ante skolan

För en vecka sedan hade jag förmånen att besöka Hässelby gårds skola där jag träffade Happy Hilmarsdotter och Anders Sikström, rektor och biträdande rektor. De berättade en historia om hur en skolan kan gå från att, på alla sätt, defineras som ett problem med dåliga resultat i en segregerad miljö till att idag vara på tröskeln till att bli en skola med goda resultat som man verkligen vill ha sina barn i. Happy och Anders lyfte fram några faktorer som borde sättas i system och som motverkar segregationen:

  • Resurser: Stockholms stad har uppenbarligen styrt mer resurser dit de behövs mest, min fråga är: görs detta systematiskt och överallt? -Statistiken talar inte för att det är så men mer resurser spelar ingen roll om vi inte har:
  • Ledarskap. De skickligaste rektorerna borde sitta på de svåraste uppdragen. Det sägs att “allt börjar med en bra lärare”, min erfarenhet är att bra lärare skapar bra undervisning men att det krävs skickliga rektorer för att göra hela skolor bra. Finns det en systematik i hur vi ser till att de skickligaste cheferna finns där de behövs mest och ses de uppdragen som de mest meriterande?
  • Lärare. De skickligaste lärarna borde jobba i de mest utmanande miljöerna, där de behövs mest. -Uppmuntrar vi detta på ett systematiskt sätt? Det är glädjande att Hässelby gårds skola har dubbelt så många förstelärare som de “borde” ha men fullständigt egendomligt att “svåra” läraruppdrag inte görs meriterande på ett systematiskt sätt. OECD lyfter fram detta som en viktigt förklaring till Sveriges kräftgång, de bästa lärarna arbetar inte där de behövs mest.
  • Lärmiljöer. Där behoven är som störst borde lärmiljöerna var som bäst. Barn som har stora behov eller som annars saknar strukturer och stöd i sina liv som bidrar till att de klarar skolan måste ha miljöer som  är funktionella, vackra, inspirerande, platser med ett rikt utbud i och ikring undervisningen. Vi sa en gång “skolan mitt i byn” när vi såg skolan som ett gemensamt åtagande som vi var stolta över. Skolorna i våra mest utsatta områden lever allt för sällan upp till det. -Även detta kan vi råda bot på med vilja och systematik
  • Samhällets värdering av skola och dem som arbetar i den. Under hearingen talade Andreas Schleicher, chef för utbildningsfrågor vid OECD och ansvarig för analys av lyfter fram ett skolsystem behöver värderas högt. Vi behöver ta ställning: skolor, lärare, ledare och studenter måste känna att de har supporters. -Det är många faktorer som samverkar för att uppnå detta men jag vill slå ett slag för en av de allra mest effektfulla, det mänskliga mötet. -Nästa gång du träffar någon som jobbar i skola eller studerar till lärare kan du testa att säga “Häftigt, jag vill veta mer, har förstått att det är utmanande och ni som jobbar med det är grymma!”
  • Höga förväntningar resultat. Det går att vända resultat fort, det finns gott om exempel på detta på på lokal och nationell nivå. Vi kan inte ha ett 10-års perspektiv på förbättring i skola, dels för att det inte är sant men främst för att det är ett svek mot ungarna.
  • Höga förväntningar på barnen. Våra barn och ungdomar måste förstå att de kan bli vad de vill och känna att vi tror på dem. -Hur påverkas de av att varje dag mötas av att deras resultat är “sämst i världen”, om det färgar av sig det minsta lilla på dem så är det helt självuppfyllande. Och omvänt: barn som tror att de kan lyckas lyckas i mycket högre grad. Vem som har ansvar för att vända detta? DU, och jag.

Så, tillbaka till Voldemort, det fria skolvalet. Det är vara möjligt för oss att både ha möjlighet att välja FÖRUTSATT att vi tar itu med frågan om likvärdighet, att alla elever i detta land (liksom alla andra länder) är beroende av att det går bra för ALLA barn.

* Till den som undrar över det något udda bildvalet: foton från min egen skolgång tagna av min mor på 70-talet då barnen var pigga, sunda och resultaten goda, allt tack vare flumskolan.

…och, jag vet, rubriken har inte någon vidare koppling till texten men jag gillade den.

Guldmåla dom rackarna!

När jag tänker tillbaka vår helg tillsammans med Rebel Learners är det en berättelse som stannar kvar: den om talang, ambition och kraft som inte får komma till utlopp och det orimliga i att det är så. När vi på RAU i helgen drog igång Rebel Learners på allvar med The Rebel XII var det ett grymt glädjande men samtidigt irriterande kvitto på att talang och vilja finns i överflöd. -Men vad gör vi av den?!

funderande lisa

Foto: Björn Terlegård

Det är naturligtvis helt rätt och riktigt att prata om att läraryrkets status borde höjas, att lönerna ska upp och att påminna om den nationella lärarkris som väntar då 40-50.000 lärare kommer att fattas för våra barn. MEN det orimliga, eller ovanliga i situationen är att det brukar vara så att när något blir sällsynt så blir det värdefullt, vi värdesätter det högre, tar hand om det med omsorg (och betalar mer för det). OCH nu vet vi: det finns GULD -unga begåvade människor med starka drivkrafter som vill bli lärare men när jag lyssnar till deras berättelser kan jag inte låta bli att undra: är vi så upptagna av att tala om hur illa allting är att vi fullständigt missar att ta vara på dem vi har?

Jag vill inte läsa fler artiklar som förklarar brister i lärarutbildningarna med brister hos studenterna. Jag vill höra berättelser om hur äldre och mer välutbildade GÖR för att fånga den talang som finns, hur den ges näring och hur utbildningarna lyssnar till de studenter som kan visa vägen, ger dem mandat, utmaningar och luft under vingarna.

Utöver glädjen att träffa The Rebel 12 är jag nog mest häpen. Vad håller vi egentligen på med om människor som de här inte får utlopp för sin energi, talang och ambition? De är rimligen mer värdefulla än någonsin, dags att vi börjar visa dem det tycker jag. I vårt senaste Skolsnack lyfter Elisabet Nihlfors fram svartmålningen av svensk skola som en av huvudorsakerna till de utmaningar vi står inför. Ett tips till alla inblandade: vi  guldmålar där det passar, och börjar med lärarstudenterna!

Over and out.

Skolan är en möjlighet vi skapar, inte ett problem som ska lösas

Du behöver en idé om framtid för att förstå vad du behöver utveckla i nutid. -Det ju lite riskabelt att tala om vad som ska göras om du inte vet vart du ska men det tycks inte bekymra alla som debatterar skola. Istället för att tala om vad man vill skapa talar om om vilken problem man vill lösa och det problemet definieras som en avvikelse mot hur “skolaN” (bestämd form singularis) “borde” vara. Om man försöker skapa framtiden på detta sätt kommer resultatet bara kunna bli ett: Det blir mer eller mindre av samma sak men inget nytt. 

En enkel summering av debatten just nu: “Progressiva” debattörer verkar vilja ha tillbaka skolan som den såg ut vid den tid då landet Sverige levererade PISA-resultat i världsklass: då är det 70- och 80-talets skola som ska återskapas. För de debattörer som är lite mer “kunskapsorienterade” duger inte detta eftersom man redan brännmärkt 70-80-talet skola som “flum” och då får man vrida tillbaka klockan till 50- och 60-talets skola för att skaffa sig en ett tydligt politiskt budskap. Jag tror att båda synsätten är lika tragiskt dåliga och de lider av samma brist: de bygger på synsättet att skolan är ett problem som ska lösas och båda saknar en idé om nutid och framtid. Att vara “framåt” i skoldebatten handlar plötsligt om vem som är minst bakåt. Hoppsan.

Ante skolan

När jag träffar barn, elever, lärare och ledare i skolan är de oftast upptagna av ett helt annat projekt än debattörerna: de skapar något som är engagerande och viktigt just nu OCH i en framtid. Om man är uppriktigt intresserad av lärande och utveckling av pedagogisk verksamhet är idén om skolaN helt befängd: vi kan inte definiera det vi gör som en avvikelse mot det som varit, den väsentliga frågan är om det vi gör är relevant just nu och i framtiden. -I det perspektivet blir skolan inte en sakfråga för sig och ett problem utan en möjlighet i skapa  det samhälle vi vill ha, då blir skolan en plats som ägnar sig att vår tids utmaningar och frågor och bygger förmågor som unga människor behöver för att möta dem. 

Over and out.

-Bilden kommer få sin alldeles egen förklaring i en kommande bloggpost!

Reflektioner kring en hearing: Det lutande tornet PISA

Under dagens hearing i Riksdagen ser vi hur Sverige sjunker som en sten i mätningarna av hur väl skolan klarar av att kompensera för socio- ekonomiska skillnader. Den nationella debatten kring resultaten i svensk påminner om miljödebatten för ett par år sedan, med en stor skillnad: Vi undviker inte att prata om klimatet bara för att vi ser problem med bilismen men jag upplever att vi undviker att prata om segregeringen i skolsystemet bara för att det fria skolvalet blivit valårets Voldemort, frågan vi inte vi inte bör nämna. 

För något år sedan fastnade miljödebatten av ett ifrågasättande om det på vetenskaplig grund gick att bevisa att förändringar i  för att diskutera konkreta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser hamnade vi i en skendebatt om vi på vetenskaplig grund verkligen kunde veta att de effekter vi såg  berodde på utsläppen, samtidigt som vi fortsatte att öka våra utsläpp. Istället för att diskutera om vi vill ha ett segregerat skolsystem har vi nu en diskussion om vi på vetenskaplig grund kan veta om det verkligen beror på det fria skolvalet eller ej, samtidigt som klyftan mellan de som presterar bäst och de svagaste eleverna vidgas. Jag är rädd för att skälet till detta i grunden är densamma i båda fallen: vi vill inte ändra vår livsstil, vi har ingen lust att ge avkall på det som är gynnar oss på ett personligt plan även om vi vet att det leder att systemet som helhet försämras.

Just nu används det fria skolvalet som ett av flera slagträn i debatten mot skolan och jag tycker att det skymmer sikten. Problemet är att vi hamnar i klimatdilemmat: istället för att prata om vad vi måste göra får vi en mindre givande diskussion om bevisföringen kring  det fria skolvalet som boven i dramat. Jag gillar det fria skolvalet som förälder. Vi har själva valt skola till våra barn vid flera tillfällen och jag skulle inte vilja mista den möjligheten MEN jag vill inte blunda för att mina individuella val, även om de är bra för mig, kan bidra till att situationen för oss alla blir sämre. -Vi har inte en enda gång resonerat “nu ska vi välja en sämre skola för så att vårt barn kan bidra till att höjda den, eller bidra till en mindre segregerad miljö”.  Ett fritt val kan bidra till segregation men vi bör diskutera hur vi ska kompensera för det, istället för att fasta en skendebatt om det fria skolvalet. -Jag tycker att de utländska analyserna av våra resultat skriker “It’s the inequality and segregation, Stupids!

Ante skolan

För en vecka sedan hade jag förmånen att besöka Hässelby gårds skola där jag träffade Happy Hilmarsdotter och Anders Sikström, rektor och biträdande rektor. De berättade en historia om hur en skolan kan gå från att, på alla sätt, defineras som ett problem med dåliga resultat i en segregerad miljö till att idag vara på tröskeln till att bli en skola som föräldrar väljer att sätta sina barn i. Happy och Anders lyfter fram några faktorer som borde sättas i system och som motverkar segregationen:

  • Resurser: Stockholms stad har uppenbarligen styrt mer resurser dit de behövs mest, min fråga är: görs detta systematiskt och överallt? -Statistiken talar inte för att det är så men mer resurser spelar ingen roll om vi inte har:
  • Ledarskap. De skickligaste rektorerna borde sitta på de svåraste uppdragen. Det sägs att “allt börjar med en bra lärare”, min erfarenhet är att bra lärare skapar bra undervisning men att det krävs skickliga rektorer för att göra hela skolor bra.
  • Lärare. De skickligaste lärarna borde jobba i de mest utmanande miljöerna, där de behövs mest. -Uppmuntrar vi detta på ett systematiskt sätt? Det är glädjande att Hässelby gårds skola har dubbelt så många förstelärare som de “borde” ha men fullständigt egendomligt att “svåra” läraruppdrag inte görs meriterande på ett systematiskt sätt. OECD lyfter fram detta som en viktigt förklaring till Sveriges kräftgång, de bästa lärarna arbetar inte där de behövs mest.
  • Lärmiljöer. Där behoven är som störst borde lärmiljöerna var som bäst. Barn som har stora behov eller som annars saknar strukturer och stöd i sina liv som bidrar till att de klarar skolan måste ha miljöer som  är funktionella, vackra, inspirerande, platser med ett rikt utbud i och ikring undervisningen. Vi sa en gång “skolan mitt i byn” när vi såg skolan som ett gemensamt åtagande som vi var stolta över. Skolorna i våra mest utsatta områden lever allt för sällan upp till det. -Även detta kan vi råda bot på med vilja och systematik
  • Samhällets värdering av skola och dem som arbetar i den. Under hearingen talade Andreas Schleicher, chef för utbildningsfrågor vid OECD och ansvarig för analys av lyfter fram ett skolsystem behöver värderas högt. Vi behöver ta ställning: skolor, lärare, ledare och studenter måste känna att de har supporters. -Det är många faktorer som samverkar för att uppnå detta men jag vill slå ett slag för en av de allra mest effektfulla, det mänskliga mötet. -Nästa gång du träffar någon som jobbar i skola eller studerar till lärare kan du testa att säga “Häftigt, jag vill veta mer, har förstått att det är utmanande och ni som jobbar med det är grymma!”
  • Höga förväntningar resultat. Det går att vända resultat fort, det finns gott om exempel på detta på på lokal och nationell nivå. Vi kan inte ha ett 10-års perspektiv på förbättring i skola, dels för att det inte är sant men främst för att det är ett svek mot ungarna.
  • Höga förväntningar på barnen. Våra barn och ungdomar måste förstå att de kan bli vad de vill och känna att vi tror på dem. -Hur påverkas de av att varje dag mötas av att deras resultat är “sämst i världen”, om det färgar av sig det minsta lilla på dem så är det helt självuppfyllande. Och omvänt: barn som tror att de kan lyckas lyckas i mycket högre grad. Vem som har ansvar för att vända detta? DU, och jag.

Så, tillbaka till Voldemort, det fria skolvalet. Det är vara möjligt för oss att både ha möjlighet att välja FÖRUTSATT att vi tar itu med frågan om likvärdighet, att alla elever i detta land (liksom alla andra länder) är beroende av att det går bra för ALLA barn. 

* Till den som undrar över det något udda bildvalet: foton från min egen skolgång tagna av min mor på 70-talet då barnen var pigga, sunda och resultaten goda, allt tack vare flumskolan.

…och, jag vet, rubriken har inte sådär jättemycket koppling till texten men jag gillade den.