Vägen är ingenting, målet är allt

När jag hade influensan för något år sedan kom jag på att Gordon’s kitchen nightmares innehöll allt jag behövde förstå om ledarskap. Efter att ha sett 30 program av “Grand Designs” på tre dagar så tror jag att jag lärt mig allt jag behöver veta om hur vi ser på mål, process och resultatstirrning. -Vi har slutat upp att intressera oss för resan, det är inte vägen som är mödan värd, meningen är att nå målet fort som fan. 

Först en liten introduktion: Grand Designs är ett engelsk program som berättar om byggprojekt, varje program har en enkel ram: Programledaren Kevin McCloud berättar om utmaningen, projektet och människorna, sedan får vi följa byggprocessen under något år fram emot ett, förhoppningsvis, färdigt hus som Kevin recenserar innan programmet avslutas. Underbart, eller hur! Det är när man jämför de tidiga programmen från 2000 med de nya som man börjar se mönster.

gran designs

De första programmen bygger på berättelser om människor och beskriver en resa som inte alltid slutar lyckligt hus men givit nya erfarenheter. Vi möter hemlösa människor som bygger sitt första boende, hur ett litet samhälle tar form och om alla vedermödorna på vägen, udda par som skapar något gemensamt… Programmen avslutas ganska ofta med att husen inte blir klara, programledaren Kevin McCloud sitter där med någon stackare som helt enkelt inte kommit i mål men som kan berätta om resan, vad den har gjort med hen och hur framtiden  ser ut. I en del program är det till och med så att människorna inte vill bli klara, de lever i ett tillstånd där byggandet, familjen, livet och allt annat liksom är på väg men det kommer aldrig fram och det blir aldrig färdigt. Många projekt i de tidiga programmen är påfallande alldagliga, det är märkvärdiga människor men uppnåeliga husbyggen. Annat är det idag.

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 08.14.42

De nya programmen är mycket mer linjära, i princip en byggprocess med förutsägbara hang-ups (grannar som klagar, försenade fönster, byråkrater som krånglar) och en extravagant bostad, med lätthet sprängda budgetar och ägare som intygar att “it was all worth it… it’s a very, very special place”. Till skillnad mot de tidiga programmen är nu både människor och projekt ouppnåeliga. -På “omöjliga” tomter inne i stora städer byggs det våningar och hus med extra allt “varje familj borde ha ett eget disco”, gamla fabriker blir till “fantastic home for the modern family”, ruiner på landet blir till ” A lovely and lavish retreat…”, allt kryddat med citat som “visst är det lite bökigt att bo på sju våningar… men allt är glömt när man står häruppe med ett glas vin och ser ut över hela London” -Och det är ju bara att hålla med!

I all enkelhet speglar Grand Designs en utveckling  jag tycker mig se på fler områden: vi har tappat intresset för hur vi når ett mål, processen har blivit sekundär, ALLT handlar om att nå det glimrande målet och tycks inte behöva bry oss om hur man tar sig dit.

Bara ett exempel på annat område (mitt eget, skolutveckling). ALL debatt handlar om om slutmålet och de enda mått som diskuteras är mått på slutmål. Utbildning är inte längre en utvecklingsprocess, en resa, den ses oftare som en produkt. Sättet att skapa sig en plattform i debatten är att tala om hur det ska blir “mer kunskap”, “bättre resultat”, måluppfyllelsen och slutresultatet är allt. Jag ser minst två problem med synsättet: det är fel och det nedvärderar dem som arbetar i skolan, barn och lärare. Det felaktiga ligger i att det, precis som med hus, inte går att bygga bättre hus på annat sätt än bli bättre på att förstå hur de ska byggas och, för all del, betala vad det kostar att bygga dem. Om du värderar resultatet och slutprodukten mycket högre än vägen fram målet arbetar du inte i skola, det perspektivet är bara möjligt att upprätthålla om du själv inte behöver göra resan. För den som går i skolan måste varje dag vara värd att uppleva, alldeles oavsett vilket resultat den leder till, det är just därför mål- och resultatstirrning (sic) riskerar att nedvärdera dem som arbetar i skolan. Och för dem som vet: det går inte ens att nå bättre resultat utan att vara fullständigt passionerad längs vägen.

Pricken över i under min Grand Design-bonanza kom när Mercedes Benz avbröt med sin reklam där Karin Boyes “I rörelse” är budskap och tema. En dikt om att vara på väg, att vara människa och aldrig bli färdig används för få mig att köpa en direktbiljett till lyckan. -Oh lord wont’t you buy me a Mercedes Benz, vägen är ingenting målet är allt.

Over and out

Ante

Advertisements

One comment

  1. Leif Roander

    Den starka målfokuseringen i skolan tar bort glädjen med kunskap. Den glädje som en del elever får är bara glädjen i att vara duktiga. “Jag får åka Mercedes och det får inte ni.” Men andra då? Och all glädje som finns på vägen om man inte bara är fixerad på målet. Jag är motståndare till målstyrningshypen. Den är fördummande.
    Och kom ihåg. Målen är uppsatta av någon med hens värderingar.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s