Specialkost für alle eller en ny meny?

Hur kommer det sig att det är så otroligt mycket lättare att lägga till än att dra ifrån och varför är det lättare skapa undantag än att ändra på regeln?

En av mina lyxigare arbetsuppgifter just nu är att leda en seminarieserie som heter PeppDesk. Ambitionen är att ge skickliga lärare ett forum för kvalificerade samtal om pedagogik. Efter en lite trevande inledning är seminariet nästan självgående, tack vare glöden och kompetensen i gruppen föder ett seminarium det nästa. Inför vår träff har gruppen bestämt att man vill försöka formulera grundämnena i “bra” undervisning och det finns en hypotes: det finns nog guld att hämta inom specialpedagogiken.

För dig som inte kan vara med har vi en liten story, som inflygning till vårt tänk:

I en vanlig svensk stad fanns det en gång en liten krog. Den var allmänt uppskattad även om det inte var några kulinariska sensationer på menyn, bara stadig svensk husmanskost. Åren gick men så en dag satt det en lapp på krogens entré ”Stängt p.g.a. av konkurs!? Vi kommer nog att stänga pga att kostnaderna ökat och ingen har råd att gå på krogen längre”. När lokaltidningen gjorde ett litet reportage om detta framkom en annan historia. Restaurangen hade i flera år arbetat i motvind och det hela började med att gästerna hade allt fler synpunkter och krav på menyn och den mat som serverades. Det började med allergier: gluten, laktos, bär, fisk… och fortsatte med folk som åt någon sort diet: LCHF, Atkins och kulminerade med att folk krävde undantag av ideologiska skäl: bara grönsaker, inget fläskkött, bara råvaror som var hanterade på något visst sätt. Till slut var det knappt någon som ville ha något från den riktiga menyn, allt var specialkost. Restaurangägaren sammanfattade det hela ganska kärnfullt ”Men, va faan, om man inte vill ha husman kan man väl gå till något annat ställe!”. Och det gjorde människorna i staden.

meny

På en annan plats finns det en skola med 400 elever varav nästan hälften har åtgärdsprogram. Skolans organisation håller på att spricka i sina försök att tillmötesgå alla individuella behov. Man behöver fler grupper, mindre grupper, fler eht-möten, annan kompetens. Känslan bland en del lärare är att skolan inte riktigt passar de elever som går där nu (man hade inte dessa problem för ett antal år sedan), det är som att undervisningen inte funkar för en enda unge nuförtiden. Eleverna uttrycker dessutom nästan samma sak: de tycker inte att skolan är rolig och de upplever att lärarna inte lyssnar på dem.

Jag kan inte låta bli att fundera:

1. Varför är det så förtvivlat svårt att ändra på menyn (den ordinarie undervisningen) och hur kommer det sig att vi hellre lägger till specialkost (åtgärdsprogram och specialundervisning)?

2. Borde det inte gå att komponera en pedagogisk meny som passar 99% av alla ungar?

Over and out

/Ante

Advertisements