Education without poetry is no education at all

Aww God it’s even got a puddle! A colleague gasped as she saw some images from Youji no Shiro‘s kindergarten and nursery in Kumamoto in Japan, much like we do when we open that present we always wished for but never thought we would get. And yes, it has got a a puddle and to me it tells something of what is missing in the public debate on education in general and in buildings we call schools in particular: Poetry and a higher cause.

D1 Kindergarden and nursery

Photo by Studio Bauhaus, Ryuji Inoue

What does it take to design a courtyard with a concave floor so when it rains, it turns into a pool to splash your feet in? First: just imagine all the argument against the idea… Then: imagine the message this puddle sends to the kids in this kindergarten. It reminds me of the fist day in a school where we had designed a pretty extravagant piece of furniture, kind of wall that you could sit in/on. A girl aged seven or eight looked at the thing and then at me: “Why on earth have you done this one?!”I wasn’t prepared for that one so just responded “Because we that that you would like it…”. Her response, together with the biggest smile “Well done you! GOOOOOD thinking!” and then she disappeared.
Organic conversation furniture / Photo: Kim Wendt

Organic conversation furniture / Photo: Kim Wendt

So, making “unnecessary” and beautiful environments tells a story: this place is so important (and in fact, you are) that we did something we dreamt having ourselves, hoping you would love it too… That is paying respect both for the child and to the institution as such. But why are so many environments ugly, and void of wonder and poetry? -For a million of reasons of course but I think that one decisive factor is that education has been reduced to a commodity much like any other and the places where it’s “produced”, as a result of this, have been stripped of everything “unnecessary” to the production of the desired output. That’s a huge mistake. Education mustn’t be and can’t a commodity in that sense. Just look at the practice of any brilliant teacher, anywhere in the world: it’s the promise of something higher and wonderful that makes learning tick.

A puddle for toddlers tells a story and use it as a metaphor when you visit a school next time: Where are the puddles in this place?

Over and out



Ska vi ta och trona lite mindre kanske?

När jag satt och kollade på Nobelfesten igår och läste morgontidningarnas rubriker dagen efter slog det mig: Det är dags att vi slutar upp med det här tronandet efter fornstora dagar. Kolla svallvågorna efter gårdagens gala:

1. Känns inte det här lite Nordkorea?


Landet där solen alltid skiner, beundrat av resten av världen, i centrum av galaxen… -Vi kan inte ens bjussa Norrmännen på deras party (och då hade de ändå Queen Latifa och Stephen Tyler på gästlistan, stela typer…). Det är självklart fantastiskt att vi har ett Nobelpris och det finns enormt mycket att vara stolt över i Sverige men är det inte så att vi ofta tittar mer bakåt än framåt när vi söker efter identitet och stolhet? -Alfred har ju varit död ett tag nu och när stoltserade vi senast med ett svenskt Nobelpris? -Ja, jag vet, Tranströmer, men vad gör vi just nu som kommer att skapa nya banbrytande innovationer, var finns stoltheten över det? Sitter vi och grinar framför Nobelfesten för att vi inser att tåget har gått? -Dags att ändra på det i så fall.

2. Den där delen av vår nationalsång…

“Du tronar på minnen från fornstora dar,då ärat Ditt namn flög över jorden…” -har vi inte ett litet problem här? Mycket av det som jag oroar mig över i Sverige idag bygger på att vi tronar över minnen på ett sätt som inte funkar. Vi har tronat över minnet av världens bästa utbildningssystem och försökt återskapa det genom att titta bakåt, med retorik och åtgärder som pekar i auktoritär riktning utan hänsyn till forskning. Tronandet gör att vi helt missar det som vi det som gjorde att vi verkligen var världsbäst: världens mest jämlika skolor som skapade förutsättningar för alla barn att utvecklas (en nödvändig egenskap i framgångsrika skolsystem, väl belagt i forskning). Allt fler av svenskar verkar trona över minnet på en tid då “Sverige var Sverige”, där vi var “svenskar” i ett gemensamt välfärdsbygge och även här leder tronandet åt fel håll, man missar helt det som gjorde att vårt namn flög med ära över jorden: Att vi var världens mest öppna och demokratiska samhälle som hade kurage och hjärta att stå upp för de människor och länder som behövde vårt stöd.

Vi har mycket att vara stolta över men vi är som bäst när vi tittar framåt och uppåt, när vi strävar efter att bli något snarare än krampar för att bevara. All I want for Christmas: En valrörelse som präglas av detta. Kommer tomten i år kanske?!

Over and out


The Dream & The Machine

Is the political agenda for education incompatible with the requirements for learning? Is it a bit like Descartes’ Ghost & Machine, but with the roles reversed?  -The Dream of Learning is controlled by The Machine of Education instead of the other way around. 


Great artwork performed by was created during each session, lovely!

This post was initially intended as a serious reflection on an fantastic week in Buenos Aires and #FIED -Forum International de Innovación Educativa but things happened (i fell asleep at the plane forgot about this post and then life took over). But, perhaps better late than never?!

The machine

Ever so present at #FIED, never presented as a Keynote but blamed under any of these names: The System, The Paradigm, The Administration, The Factory, Them, The Traditionalist, The Resisters, The Old School, The Bureaucracy, The Others… The Machine

If you listened to any speaker at #FIED (including myself) there was this agreement: WE know something, WE speak the same lingo BUT it’s The Machine that make progress so hard, education outdated and learning boring and misdirected. The irony is that most of us are very much part of the system, you might even say that we are well above average in terms of possibilities to influence The Machine but we still need it, for some reason.

The Dream

#FIED was sprinkled with brilliant people and examples of how you can make education relevant, engaging and functional in our era. The Dream we all seem to share is to get back to nature in the sense that learning should be in tune with our human nature, our desires and our biology. The dream seductive, we all thrive on the stories of learning environments where children and educators thrive, explore, acquire knowledge and never stop learning. The dream we share seems to be that zone where we, body and soul commit ourselves to learning in endeavors that expand us as individuals and collectively. There is only one problem: most of these examples come from contexts outside of The Machine, they seem to be exceptions or free havens. Are we dealing with The Machine are we escaping from it?

God old René

We like to think that we control our lives, that our actions actually matters, that we’re not just being pushed by forces outside of us. As a human being I feel better when I assume that I have a free will (at least on a good day) and we should feel that as educators as well, but do we? Judging from how we talk about education in general, at at #FIED, I’m not so sure. It seems like we are in the balance, allt these good ideas and initiatives acting as scaffolding for a crumbling machine but but I wonder we are dealing with the machine itself. Are we just standing on the scaffolding, cleaning the windows of The Machine, offering better views and perspectives but not really affecting the machinery?

When René Descartes coined the idea of ”The Ghost and The Machine” never quite explained how the two connected. His dilemma was to explain how something immaterial (the ghost in us, our souls) could touch and ultimately control the physical world (our bodies and the rest…). His solution was that it all mysteriously happened in the pineal gland and I can’t help thinking: Are we in the same predicament? -We sometimes seem completely incapable of explaining how our political systems should “touch” and promote the best ideas about learning and education. It’s as if The Machine has its own logic governed på hierarchies, political buzz words and measurability whereas education and learning are governed by the principles of The Ghost: meaning, motivation, context, purpose, engagement, fun, lifeworthiness, challenge, future, community, interaction, knowledge, mastery… 

 -I think we must do better! For one: we should implement systems that actually promote and support learning instead of only measuring output. René got one thing right: It is the Dream that should control The Machine, not the other way around. -More on this in a coming post on a SmartIndex!

Over and out




In hindsight, I’m an idiot

It’s the end of an intense week in Buenos Aires a week has passed since me an my colleague Frida Gustafsson Wennö arrived and as I sit on my bed and reflecting on the events I realize I’ve been an idiot. There hasn’t been much room for reflection, we’ve been in do-do-do-mode. I learnt a new expression from an Argentinean friend last last night, he said: -Ahh, you work like me! They accuse us of not having a strategy’s but that’s not true, we are on the “No plan-plan”! Anyway…


We have been running a pedagogical leadership program for teachers and managers in and around a school in Buenos Aires, “La Banderita”, School N° 16 de 5 and this our third trip here. The impact of our efforts has been hard to assess tu us, in my own opinion it’s been marvelous and frustrating at the same time: The sessions in BA have been honest, packed with great people and experiences, we always leave this city on a high note. The frustration sets in when you return and realise how many obstacles our Argentinean friends have to overcome and how sluggish transformation in education really is.

The aim for this week was to introduce a “Toolbox for development”, a set of theories and methods that we have chosen in collaboration with de Ministry of education with the idea that teaches and leaders should adapt and use these strategies in their own context. The motto of the week became “This program isn’t about you getting a ready made cake, it’s a professional exchange where you learn how to use some new ingredients and where we discuss the recipe in order to make a new cake with BA flavor”


Yesterday we had a session with all the teachers at the school and that was when I realized that have been a complete idiot thinking that progress has been slow slow and erratic. What happened was that the teachers “suddenly” took our tools and models and made them their own, something that hadn’t happened before. They tweeked them, added, removed, made some kind of mash-up and surprise (not) -It worked!

Why I’m an idiot? I’m the one who have been preaching for years that relationships are the heart of learning, that change requires trust “If you ask me to take the risk of something new, you better be a person I can rely on”. So, is progress sluggish? -No, it’s human. It took us three trips to BA to get to know each other, to be friends. Maybe it’s only then we can really transform education. My mistake, it won’t happen again!

Thanks for the learning BA, Love you!

Over and out


I’m The King of Comebacks

ante.001I just finished reading Malcolm Gladwell’s “David & Goliath” and I can’t stop thinking of one of the basic ideas in the book, the fact that we often think that we succeed in spite of adversities or hardships when it often is thanks to them that we develop skills and attitudes that make us prevail and, eventually, succeed. -Dyslexia is a tough handicap at the same time as it seems to be a hallmark of many successful entrepreneurs. A child who is brought up deprived of love and trustworthy relationships might, thanks to this, develop dispositions and attitudes that will be regarded as god given talent later in life. The idea isn’t to romanticize hardship but to point to the fact that setbacks and disasters can create dispositions that under other circumstances develop into virtual super powers. -It is more than “what doesn’t kill you..” it’s in fact “what makes you weak some aspect might just make you über in another”.

This notion started a small obsession: Can it be that challenges in my own life have shaped some kind of super powers that stem from the fact that I have had to deal with shit that most people don’t? Finding the super power was tricky, finding the shit was easy: For as long as I can remember my lungs have been a complete disappointment. I have been told that the priest didn’t dare to hold me when I was baptized as he thought that i would choke. The shit in my case spells pneumonia due to dysfunctional cilia. For the lucky reader unfamiliar with pneumonia: it’s like being hit by a bus in your ribcage, adding fever on top of it. Enough of this.

A short summary of how things have gone down:

– 9 years old, fastest sprinter in school and time for championships -enter pneumonia

– 14 years old and time for first sleep over party -sick as hell with fever

– 19 years old in Africa and time for long awaited snorkeling trip -knocked out by “flu” and delirious

– 47 years on and heading for Future of Learning at Harvard Graduate School of Education, HGSE – No shit Sherlock, medication time

-Add countless variations on the theme…


The question now is not about pitty but super power. What might you have to learn if you need to deal with shit like this throughout you life? It was the last event on the list that gave the answer to my question. Instead of being flattened by disappointment from missing the chance to meet all the great people at HGSE I found myself feeling almost guilty for NOT missing it. -I felt great, told myself that it was great to be home, take it easy and simply enjoy life. -And it was true, I had amazing weeks fueled by the effect of antibiotics that made me feel like I was on EPO.

So, what is the super power?

I’m the King of comebacks. Like anyone, I can be knocked down but I’m superb at regrouping, accepting the situation and finding new angles. I don’t dwell over the the, I feel almost excited over the new possibilities. I hear people cutting teeth over “unfair” or unforeseen events that destroy their plans and dreams. Not me. I’m like a Russian doll, knock me down and I’ll be back in an instance ready to think of something else, almost oblivious to the loss, often excited by the challenge. I think i share this super power with anyone with a history similar to mine: If you have been forced to stand down, shut of, be excluded and deal with bitter disappointment you will develop strategies to counter exactly that. -And hey, it’s kind of useful!

I’ll end this post with a recommendation: read Gladwell’s book and look at your own setbacks with the understanding that they might be the dark side of a super power. I’m the King of Comebacks -Who are you?

Jan, Gustav och Ibrahim: Det blev omprov för er!

Hej Jan, Ibrahim och Gustav!

Ni har har alla tre gjort omprovet i PISA-tolkning och ni har inte heller den här gången nått ända fram*. Innan ni får era individuella kommentarer så finns det en del generella saker som kommer öka er måluppfyllelse framöver:

Att elever utvecklar sin förmåga att lösa problem och sin uthållighet är bland annat beroende av:

  • En skolkultur och undervisning där problemlösning är ett naturligt inslag. I skolor som arbetar med problemlösning är resultaten bättre och det bygger bland annat på att elever tränar sig i att ställa frågor och samarbeta.
  • Deras grundläggande förståelse av begrepp och frågor, det är omöjligt lösa nya problem om enskilda begrepp inte har en tydlig innebörd. Här kan t.ex. ett språkutvecklande arbetssätt vara bra.
  • Deras engagemang, att det som görs i skolan känns angeläget. -Även här finns det stöd för att undervisningen måste kopplas till elevens verklighet för att kunskaperna ska få fäste.
  • Goda relationer mellan lärare och elever där elever uppmuntras att testa, pröva och där ”fel” ses om intressanta istället för misslyckanden.
  • Uthållighet handlar i grunden om engagemang och verktyg: Vi blir mer uthålliga om vi är engagerade och om vi har fler strategier för lärande. Även här finns det studier som visar på att ”metakognitiva” strategier måste var del av en bra undervisning och att alla lärare måste kunna tillämpa. -Det kallas ibland för ”lära sig att lära” och det är troligen den viktigaste förmågan i en modern skola.

Ingen av er hade nämnt något av detta, synd eftersom det var det uttalade problemet i OECD-rapporten och vi var nyfikna på att höra hur ni ville förbättra.

Nu till era individuella svar.



”Det här är den sista årskullen som skrev de här proven i årskurs nio för två år sedan, den sista årskullen som gick igenom den gamla grundskolan där det knappt fanns betyg. De hade inga nationella prov tidigt och lärarledd katederundervisning var i stort sett utdömt, säger han. Jan Björklund poängterar behovet av tidigare betyg – från årskurs fyra – mer lärarledd katederundervisning, mindre klasser och fler speciallärare.”

Kommentar: Det du nämner i ditt svar har ingen bäring på elevernas problemlösning. Det finns inget stöd för att katederundervisning, nationella prov eller tidiga betyg skulle öka elevers förmåga till problemlösning, det finns tvärtom en del som tyder på motsatsen. Nästa gång du svarar på den här typen av frågor är det bra om du läser på, gör läxan, annars verkar det lätt som att du inte är seriös. Angående din kommentar att elevernas resultat beror på en ”gammal” skola så tycker vi att du har varit minister i åtta år nu, det är fint att ta ansvar och fult att skylla ifrån sig. -Tänk på det när du skriver provet nästa gång!

Betyg: F


”Vi har haft en lång period där skolan inte har prioriterats, där eleverna i alldeles för hög grad har fått klara sig själva”

Kommentar: Ibrahim, ditt svar är mycket knapphändigt. Du visar på något som kunde varit intressant om du hade utvecklat resonemanget: På vilket sätt försämras elevernas uthållighet till problemlösning och uthållighet av att de arbetar på egen hand? Det finns en risk med att svara som du gör, det är helt enkelt lite för självklart. “Det är bättre med fint väder/Maten ska vara god” -Bara för att något är sant behöver det inte vara intressant… Försök att undvika självklarheter och att sparka in öppna dörrar framöver.

-”Nice try but no cigar” och välkommen till omprovet när nästa PISA-resultat presenteras!

Betyg: E/F


”I stället för betyg på tioåringar och bänk och schema till sexåringar måste vi satsa på det forskningen visar gör skillnad: mer tid med lärare, högre lärarlöner så fler vill bli lärare och stöd till eleverna redan i de första årskurserna”.

Betyg: E/F

Kommentar: Gustav du är ju så nära, fram till ditt kolon går det bra. Men, det finns faktiskt forskning som visar vad som leder till förbättrad problemlösningsförmåga och bättre uthållighet men du nämner inget av detta. Synd. Om du istället hade tagit fasta på att det hänger samman med grundläggande förståelse, baskunskaper, ett tydligt sammanhang och engagemang så hade ditt svar blivit riktigt intressant att läsa. Du missar också helt det som handlar om uthållighet, även här finns det forskning som visar att den hänger samman med bra relationer mellan lärare och elever som skapar förväntningar, gör misslyckande mindre skrämmande och skapar ett klimat där elever vill prestera. 

Ditt svar känns mer som ett svar på en annan fråga, försök adressera problemet tydligare när du gör omprovet så kommer det gå mycket bättre!

Så… Tack för ert engagemang och det känns som att ni kan prestera mycket bättre vid nästa tillfälle om ni reflekterar över den återkoppling ni fått och utvecklar era resonemang.

Lycka till i valrörelsen!

Over and out.



Vägen är ingenting, målet är allt

När jag hade influensan för något år sedan kom jag på att Gordon’s kitchen nightmares innehöll allt jag behövde förstå om ledarskap. Efter att ha sett 30 program av “Grand Designs” på tre dagar så tror jag att jag lärt mig allt jag behöver veta om hur vi ser på mål, process och resultatstirrning. -Vi har slutat upp att intressera oss för resan, det är inte vägen som är mödan värd, meningen är att nå målet fort som fan. 

Först en liten introduktion: Grand Designs är ett engelsk program som berättar om byggprojekt, varje program har en enkel ram: Programledaren Kevin McCloud berättar om utmaningen, projektet och människorna, sedan får vi följa byggprocessen under något år fram emot ett, förhoppningsvis, färdigt hus som Kevin recenserar innan programmet avslutas. Underbart, eller hur! Det är när man jämför de tidiga programmen från 2000 med de nya som man börjar se mönster.

gran designs

De första programmen bygger på berättelser om människor och beskriver en resa som inte alltid slutar lyckligt hus men givit nya erfarenheter. Vi möter hemlösa människor som bygger sitt första boende, hur ett litet samhälle tar form och om alla vedermödorna på vägen, udda par som skapar något gemensamt… Programmen avslutas ganska ofta med att husen inte blir klara, programledaren Kevin McCloud sitter där med någon stackare som helt enkelt inte kommit i mål men som kan berätta om resan, vad den har gjort med hen och hur framtiden  ser ut. I en del program är det till och med så att människorna inte vill bli klara, de lever i ett tillstånd där byggandet, familjen, livet och allt annat liksom är på väg men det kommer aldrig fram och det blir aldrig färdigt. Många projekt i de tidiga programmen är påfallande alldagliga, det är märkvärdiga människor men uppnåeliga husbyggen. Annat är det idag.

Skärmavbild 2014-03-20 kl. 08.14.42

De nya programmen är mycket mer linjära, i princip en byggprocess med förutsägbara hang-ups (grannar som klagar, försenade fönster, byråkrater som krånglar) och en extravagant bostad, med lätthet sprängda budgetar och ägare som intygar att “it was all worth it… it’s a very, very special place”. Till skillnad mot de tidiga programmen är nu både människor och projekt ouppnåeliga. -På “omöjliga” tomter inne i stora städer byggs det våningar och hus med extra allt “varje familj borde ha ett eget disco”, gamla fabriker blir till “fantastic home for the modern family”, ruiner på landet blir till ” A lovely and lavish retreat…”, allt kryddat med citat som “visst är det lite bökigt att bo på sju våningar… men allt är glömt när man står häruppe med ett glas vin och ser ut över hela London” -Och det är ju bara att hålla med!

I all enkelhet speglar Grand Designs en utveckling  jag tycker mig se på fler områden: vi har tappat intresset för hur vi når ett mål, processen har blivit sekundär, ALLT handlar om att nå det glimrande målet och tycks inte behöva bry oss om hur man tar sig dit.

Bara ett exempel på annat område (mitt eget, skolutveckling). ALL debatt handlar om om slutmålet och de enda mått som diskuteras är mått på slutmål. Utbildning är inte längre en utvecklingsprocess, en resa, den ses oftare som en produkt. Sättet att skapa sig en plattform i debatten är att tala om hur det ska blir “mer kunskap”, “bättre resultat”, måluppfyllelsen och slutresultatet är allt. Jag ser minst två problem med synsättet: det är fel och det nedvärderar dem som arbetar i skolan, barn och lärare. Det felaktiga ligger i att det, precis som med hus, inte går att bygga bättre hus på annat sätt än bli bättre på att förstå hur de ska byggas och, för all del, betala vad det kostar att bygga dem. Om du värderar resultatet och slutprodukten mycket högre än vägen fram målet arbetar du inte i skola, det perspektivet är bara möjligt att upprätthålla om du själv inte behöver göra resan. För den som går i skolan måste varje dag vara värd att uppleva, alldeles oavsett vilket resultat den leder till, det är just därför mål- och resultatstirrning (sic) riskerar att nedvärdera dem som arbetar i skolan. Och för dem som vet: det går inte ens att nå bättre resultat utan att vara fullständigt passionerad längs vägen.

Pricken över i under min Grand Design-bonanza kom när Mercedes Benz avbröt med sin reklam där Karin Boyes “I rörelse” är budskap och tema. En dikt om att vara på väg, att vara människa och aldrig bli färdig används för få mig att köpa en direktbiljett till lyckan. -Oh lord wont’t you buy me a Mercedes Benz, vägen är ingenting målet är allt.

Over and out